Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skridskosegling, av revisor Halvar Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKRIDSKOSEGLING
Bild 2. Från SM i skridskosegling 1938 på sjön Roxen. Början av kryssen på första varvet.
kryss. Starten är gemensam och sker med
vinden akter om tvärs. Kavning är förbjuden.
Skridskosegel av vilken storlek och
konstruktion som helst får användas.
Seglingsteknik.
Skridskoseglarens ställning under segling
framgår av bild 2. Före starten bör man helst
segla tävlingsbanan ett varv för att komma
underfund med vind och isförhållanden och få
seglet väl stående. Ju hårdare vinden är, desto
mer måste seglet spännas.
Tryckning av bakre armen mot bommen ökar
ofta farten, särskilt i medelhård och hård vind.
Främre armen reglerar samtidigt seglingen
genom manövrering av främre rånocken.
Linköpingsseglarna, som vanligen ha platt liggande
rår och ihålig träbom, bruka segla med båda
armarna om främre rånocken, vilket, ehuru ej
vackert, visat sig effektivt.
Skridskorna skola under seglingen hållas
intill varandra med bakre (yttre) skridskons
spets ungefär vid mitten av den främre. Många
skridskoseglare segla långa stunder på ett ben,
det yttre, och under stark lutning av seglet.
Härigenom ernås »känsligare» segling.
Friktionen mot isen blir dock densamma som vid
två-benssegling. Enbenssegling är svår att utföra i
svag vind och lönar sig ej i mycket hård vind.
Nybörjaren vågar ej luta sig tillräckligt mot
seglet.
Vid vändning föres seglet snabbt i
horisontalt läge, samtidigt som seglaren kryper ihop.
Då seglaren kommit i den nya riktningen, föres
seglet lika snabbt upp på den andra axeln. Det
har hänt, att seglare, som i hård vind gjort en
vändning i upprätt ställning och med sträckta
armar, fått armarna vridna ur led.
Tävlingstaktik.
Kommer man fri i starten, riskerar man icke
att bli täckt av övriga medtävlare och kan nå
gynnsammare vindar än klungan. Inga regler
kunna ges för huruvida lovart eller lä är bästa
platsen i startfältet. Den som seglar för
babords halsar är enligt reglerna skyldig väja
vid möte och förlorar härunder dyrbara
sekunder.
På kryssen är det bäst att göra lika
många styrbords- som babordsslag — detta för
att vila benen. Ibland är vinden dock
märkbart bättre på den ena bogen, och då bör detta
utnyttjas. Det kan vara förmånligt att, om man
orkar, göra första delen av kryssen på samma
bog som föregående bansida för att på så vis
komma ifrån de medtävlare, som äro trötta och
som börja kryssen med att vila sig på ny bog.
En skridskoseglingstävling avgöres vanligen
på kryssen, som fordrar mest teknik och
uthållighet. Har man en medtävlare längre ner i
lä, bör man vända samtidigt med denne för att
ständigt behålla övertaget. Genom fönstret kan
man då och då iakttaga konkurrenternas
segling samt bedöma när vändning bör ske för att
bäst kunna hålla upp mot nästa vändpunkt.
På s 1 ö r e n lönar det sig att hålla upp mot
vinden och ej snåla rakt ner på vändpricken,
något som nybörjare vanligen frestas göra.
T. o. m. ett extra slag kan här löna sig. Den
fart seglaren erhållit vid lovning kan ofta
bibehållas, då denne successivt faller ner i vind
(»vinden ligger kvar i seglet»).
Segling i rak sidovind är mycket
påfrestande. Härunder uppnås den högsta farten.
En idrott för alla åldrar.
Mästarnas ålder har 1935—46 varierat mellan
23 och 37 år, varav framgår att
skridskosegling är en teknisk idrott, som ej läres i första
taget. Den fordrar vidare starka vrister och en
god kondition. Segling i svag vind är ofta mer
ansträngande än i hård vind på grund av den
obekväma ställningen. Tävlingssegling passar
på grund av sin hårdhet knappast för kvinnor.
Skridskosegling kräver emellertid ej blott
spänstighet och uthållighet utan även gott
omdöme. Den starka farten — en skridskoseglare
kan på god is uppnå en betydligt större
hastighet än vinden (en fart motsvarande c:a 90
km/tim. förekommer) — skapar situationer, där
ögonblickliga beslut äro nödvändiga. Seglaren
är ej hänvisad till en liten bana utan kan
sträcka ut över vida vatten. Han känner fartens
tjusning i denna idrott, som liknar fåglarnas
glidande, tysta flykt. Beträffande de risker,
346 344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
