Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stavhopp - Teknik, av Erling Kaas, Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STAVHOPP
Bild 7. Benen sträckta snett uppåt,
armresningen börjar.
energiskt och kraftigt men samtidigt löst.
Armarna (med staven) måste dock arbeta
samtidigt och i en med benens rörelser väl
balanserad rytm, varvid armarna för balansens skull
föras fram och tillbaka. Anloppet skall icke
som vid längdhopp ske i sprinterfart utan
snarare i 400-meterstakt, då det eljest ej går ihop
med rytmen i hoppet.
Det svåraste i anloppet är de 3—5 sista
stegen, innan staven sättes i lådan. Det vanligaste
felet är, att hopparen antingen koncentrerar sig
för mycket, så att han spänner sig, eller också
att han slappnar av för mycket, varvid kroppen
blir mera upprätt och därför får fel vinkel mot
staven i upphoppet. Farten skall vara snabbast
under de sista stegen och löpsättet då så högt
som möjligt.
När höger fot sista gången sättes i marken
— upphoppet sker från vänster fot — föres
staven fram mot lådan, så att satsfoten (den
vänstra) och staven slå i marken, resp. lådan
samtidigt. Staven föres fram med höger hand
genom den löst slutna vänstra handen. På så sätt
»samlas» händerna kring staven vid upphoppet
på 5—15 cm avstånd från varandra.
Upphoppet.
Upphoppet är det viktigaste momentet och
avgörande för hur hoppet skall lyckas. Det
liknar icke på något vis upphoppet i höjd- eller
längdhopp utan är en typisk »löpande sats», där
man med upphoppsfoten endast gör en
fjäder-lätt touche mot banan i det ögonblick, då farten
framåt förändras till fart uppåt. Hälen skall
därför icke medverka i upphoppet. Om en
hoppare sålunda har god fart i anloppet, men
upphoppet är tungt och trögt, blir följden den,
att farten förloras och att hopparen inte lyckas
resa staven ordentligt. Upphoppet skall snarast
likna ett extra spänstigt och högt löpsteg.
Som förut nämnts, skall kroppen ha en
speciell vinkel mot staven i upphoppsögonblicket.
Hopparen skall undvika att komma för långt
under staven. Inträffar detta, blir kroppen
hängande på staven, som därigenom hindras
att resa sig. Pendlingen blir då alltför kort,
och man får ej full höjd på hoppet.
Bild 8. Vänster arm är fullt sträckt, höger arm
skjuter ännu på.
För att kontrollera att upphoppet skett på
riktigt ställe, sticker man staven i lådan och
sätter upphoppsfoten i det märke på banan,
som gjorts i närmast föregående hopp.
Samtidigt fattar man staven, där man höll den i
hoppet, och sträcker armarna rakt upp över
huvudet, som hålles väl framme mellan armarna.
Blicken fästes på fattningen om staven. Kan
detta ledigt ske, har upphoppet varit korrekt.
Man skall komma ihåg att under upphoppet
skjuta staven uppåt och icke — som de flesta
göra — hänga sig på staven och låta den sköta
arbetet. Armarna skola vara en aning böjda
i frånskjutningen, ty då reagera de snabbare
än om de äro alldeles sträckta.
»Hängét».
Hänget är det moment i hoppet, då kroppen
— efter att ha lämnat marken — hänger nästan
stilla på staven, tills pendlingen börjar. Man
skall hänga med i det närmaste raka armar på
staven, tills man tror, att det är för sent att
börja pendlingen — och så ytterligare några
ögonblick! Man kan således knappast hänga
länge nog. De flesta börja pendlingen alltför
tidigt.
Bild 9. »Bocken» över ribban; vänster hand har
släppt staven, med höger hand som enda fäste
balanserar hopparen kroppen över ribban,
medan benen sänkas på andra sidan. Med en
sista påskjutning pressas därpå även
överkroppen över ribban.
577
19—NFS. VI
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
