Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - En tusenårig idrottshistoria, av fil. lic. Albert Wiberg - Ridderliga idrotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE
idrotter, i vilka traditionen från
forntiden levde kvar. Under nyare tiden
fortsatte denna uppdelning, så att man
exempelvis under 1500- och 1600-talen hade dels
de ridderliga idrotterna vid hovet och
inom aristokratien, dels de inom de lägre
stånden fortlevande folkliga idrotterna.
Ordet idrott i betydelsen »kroppslig
färdighet» började komma i bruk vid
1700-talets mitt.
Ridderliga idrotter.
Kungliga idrottsstjärnor.
Under 1500-talet utövades idrott först och
främst av kungafamiljens ungdom. Gustaf
Vasa t. ex. deltog med liv och lust i »adlig
och ridderlig övning», i »fäkteskolan» på slottet
i -^-Stockholm, där man bl. a. tränade löpning
och längdhopp. Varannan eller var tredje dag
red konungen dessutom på jakt, som var denna
tids mest omtyckta sport. Liknande idrott
förekom, ehuru naturligtvis i mindre skala, bland
den utanför hovet stående adeln. I Axel
Nilsson Banérs brev till sonen Peder Banér på
1550-talet uppmanas exempelvis denne livligt
att framför allt lära sig fäkta.
Gustaf Vasas idrottsintresse gick i arv till
sönerna. Erik XIV var sannolikt en av de
mest vältränade personerna i 1500-talets Sverige
och bl. a. specialist på längdhopp (->-Stockholm,
sp. 604). Även till häst och i tornering visade
han stor skicklighet. Vid tornerspelen i
Uppsala i samband med kröningen 1561 t. ex.
segrade han överlägset och erhöll av sin syster
Cecilia vid prisutdelningen en pärlkrans, virad
med guldtråd, vid vilken hängde ett par
handskar av guld. Erik var också passionerad
bollspelare och höll sig med särskild bollmakare,
som levererade bollar till de kungliga spelen,
bland vilka väderboll (->-Ballongboll) synes ha
varit det mest omtyckta.
I Stockholm hade både Gustaf Vasa och
Erik XIV uppfört »racketbanor» för ->-jeu de
paume, liksom även Johan III
(^-Stockholm), som dessutom uppförde liknande banor
vid bl. a. Kalmar och Svartsjö slott.
Liksom bröderna intresserade sig också
Carl IX för sport. På en holme nedanför
Nyköpings slott inrättade han en särskild
täv-lingsplats, vilken ännu ett par hundra år senare
kallades »Speleplatsen». Här bedrevos främst
torneringar till häst och fots och övades
ringränning, som behöll sin popularitet ända fram
mot 1800-talet och som fått avläggare inom den
folkliga sporten. Även målskjutning var en
omtyckt sport på denna tid (->-Skyttesport, sp.
379).
Om Gustaf II Adolf heter det, att »hans
övningar i jakt gjorde honom till en färdig
skytt, och i ridkonsten visade han stora fram-
steg samt brukade rida förfärligt fort». I sin
ungdom anordnade han kämpalekar på
Djurgården, varvid han och brodern Karl Filip
brukade anföra var sin skara. Intresset för
kroppsövningar bevarade han livet ut. Då han låg i
vinterkvarter tog han gärna en dust i fäktning
me 1 någon av sina generaler, och ringränningar
hörde till hans käraste tidsfördriv.
Drottning Christina hade ärvt faderns
intresse för ridning och fäktning och nådde en
för hennes kön ovanlig skicklighet. Det
berättas, att hennes kusin Karl X Gustaf i yngre
dagar icke kunde mäta sig med henne i
fäktning, och vid fäktlektionerna »var Karl Gustaf
ofta utmattad, när Christina föreslog en ny
rcnd».
Allbekant är ->C a r 1 XI: s och ->-C a r I
X11 : s skicklighet i ridning, fäktning och
jakt. Carl XI:s ritter mellan Stockholm och
Kungsör ha blivit nästan legendariska, och
Carl XII:s färd från Turkiet till Stralsund är
en uthållighetsprestation, som torde ha få
motstycken (->-Distansritt, sp. 674). I fäktning hade
Carl XII i sin ungdom gått i lära hos
Uppsala-fäktmästaren D. Porath, vilken 1693 utgav
Sveriges första egentliga handledning i fäktning,
»Palæstra suecana». Under såväl Carlarna som
under frihetstiden hörde ringränning och
tor-nerspel till de stora nöjena, och de upplevde
en renässans under Gustaf III, som
anordnade torneringar på Drottningholm, Ekolsund
o. s. v. ->-Karusellridning.
Idrottsskolor för aristokratien.
Det stora behovet av idrottslig träning för
adelns ungdom förde på 1600-talet till flera
förslag till riddarakademiers inrättande.
I ett dylikt projekt från år 1663 uppräknas bland
lärarna ridmästare, fäktmästare, dansmästare
och voltigermästare. I den kortlivade
riddarhusskolan bedrevos boll- och kägelspel,
fäktning, dans, kapplöpning, voltige, ridning m. m.,
och adepterna böra således ha varit väl
förberedda att göra sina insatser i de ovan
berörda tävlingarna vid hovet. Såsom ett slags
ersättning för särskilda riddarakademier
tillkommo på 1660-talet exercitiestaterna
vid universiteten (->-Akademisk idrott, sp. 61,
->-Stall- och exercitiegården). Här övades,
delvis i form av tävlingar, voltige, fäktning,
ridning och dans. På 1690-talet kunde en yngling
helinackorderas vid exercitieinrättningen i
Uppsala för 220 rdr om året, då han förutom i
idrottsövningarna fick taga del i kurser i
levande främmande språk. Vid resor utomlands
var det vanligt, att ynglingarna deltogo
åtminstone i rid- och fäktövningar och mätte sina
krafter med utländska jämnåriga.
För de äldres utbildning i fäktning funnos
fäktskolor såväl i ->-Stockholm som i
landsortsstäderna. Duellväsendet var en fast
rotad institution, och det gällde därför att
vara väl förberedd (-^-Duell). Sammandrabb-
806 816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
