Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - En tusenårig idrottshistoria, av fil. lic. Albert Wiberg - Ridderliga idrotter - Folkliga idrotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE
ningarna kunde börja i mycket unga år.
Bekant är de tolvåriga gossarna Anders
Torstenssons och Hans Wachtmeisters batalj 1653 på
bollhuset i Stockholm. I ->-Livskvadronen, bildad
1737 av skalden Olof von Dalin, fick Sverige
sin första kända idrottsförening. Där övade
man sig i att fäkta, dansa, rida, voltigera, kasta
och löpa. Medlemmarna rekryterades bland
adelsungdomen i Stockholm.
Man brukar med viss rätt säga, att
de ridderliga idrotterna upphörde med
franska revolutionen 1789, då den
samhällsklass degraderades, som gjort det
ridderliga idealet till sitt. Ihågkommas
bör dock att ridning, fäktning och delvis
även simning och voltige utövats ända in
i våra dagar icke blott av aristokratien
och militärerna utan även utanför deras
led, t. ex. inom bruks- och
godsägareklasserna.
Folkliga idrotter.
Skridskoåkning.
En av de mest populära folkliga idrotterna
var skridskoåkning, omtalad både i de
fornnordiska sagorna och av Olaus Magnus
(->-Skrid-skosport). Sportens popularitet höll sig genom
århundradena, som framgår av många notiser.
Från början av 1700-talet t. ex. finns en bild
av Strömmen i Stockholm, där skridskoåkare
visa sin skicklighet. Från 1760-talet omtalar
den samtida pressen såsom en vanlig sed, att
man i Dalarna begav sig på kyrkbesök
vintertid genom att åka på isläggar längs Dalälven.
År 1802 meddelar Stockholms Posten, att
Sverige hade många »ganska skickelige Virtuoser» i
skridskoåkning, ehuru denna sport icke hos oss
hade samma anseende som i England. På
1810-talet var skridskoåkning så vanlig i Stockholm,
att överståthållarämbetet måste utfärda
särskilda förbud mot åkning under gudstjänsttid.
Under 1820-, 30- och 40-talen började
mångenstädes anordnas skridskobanor, t. ex. i Lund.
Skidlöpning.
Skidlöpning har förekommit i Sverige ända
sedan stenåldern (-»-Skidor, -^-Skidsport), och i
de flesta svenska krig ha skidutrustade
trupper uppställts. Vintern 1633—34 gjorde t. ex.
en svensk skidtrupp, förlagd till Narva, en
uppvisning för en tysk furstes ambassad. Att
åk-skickligheten var relativt högt utvecklad,
framgår t. ex. av det förhållandet, att de två
skidlöpare, som 1718 skulle överbringa budskapet
om Carl XII:s död, ankommo till Trondheim
12 timmar före den kurir, som i en enspänd
släde samtidigt lämnade Fredrikshald.
Utförliga skildringar av skidlöpning ha lämnats av
utlänningar, som gästat Sverige, t. ex. J. G.
Scheller från 1705—07, A. de la Motraye från
1718 och M. Outhier från 1736—37. Per
Högström lämnade 1747 en redogörelse för lapsk
och J. O. Hagström 1751 en för jämtländsk
skidåkning. Hur vanlig skidåkning var under
1700-talet i hela Sverige norr om Mälaren framgår
t. ex. av G. F. Gyllenborgs »Vinterkväde», där
det heter om norrlänningarna: »Med väpnad fot
och armars åror er skida går med långa fåror».
Skidåkning var mycket vanlig även i
Mälardalen, åtminstone under 1800-talets förra hälft,
vilket bl. a. framgår av S. A. Hedlunds dagbok
från 1840. Ar 1871 infördes skidlöpning vid
Luleå läroverk, och 1877 företog »Gymnastiska
Föreningen» i Uppsala uppmärksammade
skid-utflykter.
Hästsport och skytte.
Inom svensk hästsport synes det s. k.
Staffansskedet, d. v. s. kapplöpning till häst på
Stefansdagen, annandag jul, ha varit den mest
bekanta och allmännast förekommande
tävlingslöpningen i äldre tid. Enligt Olaus
Magnus på 1500-talet hade man på sina håll
regelrätta kapplöpningar på isen med utsatta
tävlingspriser. Staffansskedet är rikligt belagt i de
historiska källorna från 16-, 17- och 1800-talen.
Sålunda berättas t. ex. från Flistad 1691 att
man ännu upprätthöll den enligt prästerskapets
mening »vederstygelige oseden» att rida
Staffansskede annandag jul, i samband varmed
festligheter med »fylleri och drickenskap»
förekommo. När de moderna hästkapplöpningarna
började med löpningarna på Heden i Göteborg
1810, hade alltså kapplöpningarna en
månghundraårig historia bakom sig.
Även målskjutning är en urgammal sport i
Sverige (->Skyttesport). I Urshult i Småland
t. ex. plägade man under 1600- och in på
1700-talet hålla skyttetävlingar vid kyrkan, och
skjutning om pengar omtalas flerstädes i
domböcker från 1600-talet. På 1720-talet
anordnades s. k. fågelskjutning på Huvudsta utanför
Stockholm, varvid intresserade — heter det —
kunde anmäla sig till deltagande mot avgift i
vanlig ordning.
Lekvallar.
Enligt Olaus Magnus voro stenstötning och
längdhopp vanliga idrotter på 1500-talet. Från
1600-talet meddelar läkaren Anders Sparrman,
att fäktning, kapplöpning, brottning och
målskjutning »ännu i denna tiden hos många äro
i bruk», och under samma århundrade införde
den ryktbare läkaren Urban Hiärne bl. a.
fäktning, voltige, boll- och kägelspel såsom
stärkande övningar vid Medevi brunn, övningar,
vilka där bedrivits århundradena igenom ända
inemot våra dagar.
Liksom man hade skjut vallar för
målskjutning, förekom här och var i bygderna
»lekvallar» för andra idrottsövningar, där byns,
socknens eller häradets ungdom samlades till
lek och tävlingar. Lekvallarna voro oftast
gräsbevuxna platser, som på några håll, såsom på
807
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
