Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjurfäktning, av Svante Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJURFÄKTNING
betydande spansk stad utan en
arena. De mest berömda äro
arenan i Sevilla (11 000 sittplatser;
uppförd i slutet av 1800-talet) och den
i Madrid (uppförd 1930).
Från Spanien spred sig
tjurfäktningen till de spansktalande
länderna i Amerika och bedrives trots
förbud på flera platser i södra
Frankrike. Även i Portugal
förekommer en form av tjurfäktning,
där tjuren dock inte dödas. Den
anses besegrad, när den nått det
stadium av utmattning, att den inte
längre reagerar för matadorens
»provokationer». I vissa fall äro
tjurarnas horn försedda med
skyddande läderkåpor.
I Spanien anordnas
tjurfäktningar från påskdagen till sista
söndagen i oktober, i Madrid i regel en
eller två gånger i veckan. Vid varje
corrida dödas minst sex tjurar.
Dessa äro 3—4 år gamla och väga
omkr. 500 kg. Tjuren tränas inte
för sin uppgift, varemot stor vikt fästes vid
arvsanlagen. Uppfödaren, el ganadero, förvissar
sig genom särskilda prov om avelsdjurens goda
stridsegenskaper. Tjuren skall framför allt vara
reaktionssnabb och temperamentsfull. Särskilt
viktigt är att dess syn är perfekt.
Den förnämsta av tjurfäktarna är
matadoren, eller el espada (värjan). Han är chef för
quadrillan, som består av banderilleros eller
peones, försedda med skära capas, med vilkas
hjälp de reta tjuren och hålla honom i
rörelse på arenan. Banderilleros äro uppkallade
efter banderillas, de korta, hullingförsedda
träspjuten, som placeras i tjurens manke för att
trötta och reta honom. I quadrillan ingå också
två beridna picadores, på uttjänta, magra
hästar. När tjuren anfaller deras hästar, förstöra
picadores hans ryggmuskler med en lång,
järn-skodd stav. Tjuren tvingas därigenom att böja
ned huvudet — en förutsättning för att
matadoren skall kunna sticka honom till döds med
sin 85 cm långa värja. Picadorhästarnas högra
öga är förbundet, öronen tilltäppta och
stämbanden avskurna. Hästarnas roll i
tjurfäktningen är det som utlänningar ha svårast att
förlika sig med. Av hänsyn härtill bestämdes
1928, att picadorhästarna skulle förses med en
skyddande madrass, vilket dock icke hindrar,
att hästarna ofta måste släpas ut fullkomligt
massakrerade.
Sedan arenans president punktligt intagit
sin plats i hederslogen, tågar den färggranna
quadrillan in på arenan med de tre
matadorerna främst. Efter en hälsningsceremoni
öppnas porten till det mörka tjurstallet, och tjuren
rusar ut, bringad till raseri av en liten järnpik
med vimplar i uppfödarens färger, vilken
anbragts i dess manke. Han tas nu om hand av
Den mexikanske mästermatadoren Carlos Arruza placerar
sina »käppar» i tjurens manke under sin spanska turné
sommaren 1945. Observera polisernas skyddsbås i gången
utanför arenan. Det händer, att tjurarna hoppa över
planket.
banderilleros, som viftande med sina kappor
håller honom i rörelse. Därefter kommer
matadoren in och placerar sina »käppar», två och två,
i tjurens rygg, ett farligt vågstycke, som
utföres med stor djärvhet och skicklighet. Stundom
överlämnar matadoren detta viktiga värv åt
banderilleros. Efter en trumpetsignal följer det
kusliga mellanspelet med picadorhästarna,
varefter slutakten tar vid, när matadoren möter
den anrusande tjuren med värjan i ena
handen och ett eldrött skynke (muletan) i den
andra. Han bör helst döda tjuren med en enda,
välriktad stöt. Misslyckas han, blir publiken
ursinnig, men vid en god stöt hyllas han frenetiskt.
Tjurfäktningens politiska och sociala
betydelse är mycket stor. Ehuru en grym och
barbarisk sed går den inte att avfärda som »ett
simpelt folknöje». Detta framgår inte minst av
hur intresset för tjurfäktning drivits i höjden
efter inbördeskriget 1936—37, då den
nationalistiska propagandan sökte anknytningar till
landets urgamla traditioner. Betecknande är
även det nuvarande goda förhållandet mellan
tjurfäktningen och den starkaste makten i
Spanien, katolska kyrkan — tjurfäktningsarenorna
sakna t. ex. omklädnings- och duschrum men
ha kapell (och operationsrum). Rent socialt är
tjurfäktningen kanske största orsaken till att
spanjorer av alla klasser kunna umgås fullt
demokratiskt, ehuru Spanien i övrigt är de
stora klassmotsättningarnas land.
Den mest berömde matadoren f. n. (1946) är
Manuel Rodriguez, »Manolete», vilken tjänar
mellan 50 000 och 150 000 pesetas (19 000, resp.
57 000 kr.) per corrida och tävlar upp till fem
gånger i veckan under säsongen. Den genom
tiderna mest kände är zigenaren José Gömez
Ortega, »Joselito», som omkom vid en corrida
975
976
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
