Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet, av legationssekreteraren Yümnü Sedes och redaktör Sven Lindhagen - Turkisk brottning - Turnen, av fil. kand. Åke Svahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURKISK BROTTNING
kraftsporten, som länge samlat stort intresse.
När turkarna kring 1890 började deltaga i
tävlingar i v. Europa, visade de stor skicklighet,
och flera av de främsta brottarna kring 1900
voro turkar, fruktade för sin ofantliga styrka.
Mest känd var Jussuf, som 1895—1910 räknades
som en av världens främsta professionella
tungviktare, samt Kara Ahmed, som 1899 vann en
VM-turnering. Även turkiska boxare
uppträdde i Västeuropa, bl. a. den i Tyskland
bosatte Sabri Mahir, som ännu under 1920-talet
var av god klass.
Den turkiska staten började omkr. 1910
intressera sig för fysisk fostran, och Selim Sirri
Bey, som studerat vid G. C. I. i Stockholm, blev
1911 generalinspektör för fysisk fostran. Svensk
gymnastik infördes och utövas fortfarande vid
skolor, seminarier och regementen.
Efter första världskrigets slut, då intensiva
ansträngningar gjordes för ett närmande till
Västerlandet, togo de statliga myndigheterna
initiativet till en omfattande idrottspropaganda.
De flesta av de i Europa vanliga idrotterna
upptogos, och talrika, relativt goda
idrottsplatser byggdes. Bl. a. uppfördes 1927 den första
idrottshallen. År 1926 grundades i
Konstantinopel (numera Istanbul) ett statligt institut
för skolning av idrottslärare och ledare för
gymnastik enligt Lings system.
Utbildningstiden omfattar 3 år. Bl. a. verkade här de
svenska gymnasterna Ragnar Johnson samt
Sten och Inga Skärfors (f. Nerman). Senare
har även ett militärt gymnastikinstitut öppnats
i Ankara.
Turkarna ha i modern sport huvudsakligen
haft framgångar i brottning, där Y. Erkan
vid OS 1936 vann fjädervikt, grekisk-romersk
stil, och A. Kirecci blev trea i mellanvikt, fri
stil. I slutet av 1930-talet var tungviktaren M.
Coban av hög klass (trea i EM 1938). Den
finske brottaren O. Pellinen verkade från 1935
till sin död (1945) som tränare i Turkiet.
Näst brottning tilldrar sig fotboll största
intresset, standarden är god, och mästerskapet
avgöres i form av en cupturnering. Turkiet
deltog vid OS första gången 1924 och nådde så
hedersamt resultat som 2—5 mot
Tjeckoslovakien. Vid OS 1936 förlorade turkarna med 0—4
mot Norge. Hästsporten står högt, och vid
OS 1936 gjorde turkarna en uppmärksammad
insats (bl. a. med en delad 6. plats i hoppning).
Fäktning, cykelsport och simning
äro av god Balkan-klass, medan fri idrott
står relativt lågt. Skidsport utövas i Mindre
Asiens bergstrakter, men standarden är låg; ett
turkiskt stafettlag blev t. ex. varvat på 3.
sträckan vid OS 1936! Även tennis utövas, och
Turkiet anmälde sig för deltagande i Davis
Cupturneringen 1946 men startade ej.
Kroppsövningarna äro obligatoriska i
skolorna, och folkskolornas schema uppta för alla
klasser en halv timmes gymnastik per dag. Vid
de högre skolorna äro ännu blott ett par lek-
tionstimmar i veckan reserverade för den
fysiska fostran, men planer på dess utvidgande
i likhet med folkskolorna föreligga. Utom
specialförbund för de flesta utövade idrotter i
landet finnes ett all idrott omfattande
riksförbund, indelat i omkr. 20 distriktsförbund.
Samarbetet med de övriga Balkanstaterna är livligt.
Turkisk brottning, en nationell form av
fribrottning, där brottarna äro helt
insmorda med fett och iklädda endast
läderbyxor. Segrare blir den som kastar
motståndaren eller bär honom tre steg
utan att han lyckas beröra marken.
Turkisk brottning, som kännetecknas mer av
tyngd och styrka än av teknisk finess, omtalas
redan kring 1450, då sultanen höll sig med ett
40-tal yrkesbrottare, s. k. »güre$ci». De flesta
turkiska brottarna rekryteras bland bönderna
och yrkesbärarna, vilket kan anses
betecknande för denna art av brottning. E. Sj.
TURNÉN.
»Det mellaneuropeiska
gymnastiksystemet.»
Av fil. kand. Åke Svahn.
Turnén [to’rnan], eller Turnkunst, är
namnet på den av F. L. ->J a h n under
slutet av Napoleonkrigen skapade
nationella tyska gymnastiken. Från att
ursprungligen ha avsett friluftsövningar
övergick turnén under 1820- och 30-talen
att främst omfatta inomhusövningar,
särskilt redskapsgymnastik på räck, barr,
häst och i ringar.
Från Tyskland spreds turnén under
1800-talet till främst Österrike, Schweiz
och Nordamerika. Numera förekommer
den över så gott som hela världen.
Dessutom dominerar den helt gymnastiken
inom ->Sokolrörelsen, som fått stor
anslutning bland den slaviska befolkningen
i Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien och
Bulgarien (Junakrörelsen).
Med Lings system har turnén fört en
seg kamp. I flera länder har turnén satt
sin prägel på den frivilliga gymnastiken,
medan Lings system dominerar skol- och
militärgymnastiken. I Finland och Norge
ha båda systemen lagts till grund för
nationella system. — I Sverige har man
länge tagit avstånd från den tyska
redskapsgymnastiken — räck- och
barrövningar förekommo dock på de svenska
1055
Tryckt ’7« 46
1056
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
