Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattenpolo, av f. d. stadionchefen Erik Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V ATTENPOLO
Ytterforwards specialuppgift är att bygga upp
anfallet genom uppsimningar och spela sin
center fri eller — om denne trängs ut åt sidan
— övertaga dennes roll i anfallets mitt. Centern
bör vara en kraftig spelare med god teknik
och förmåga till blixtsnabba skott.
Skilda spelarter.
Taktiken skall anpassas efter såväl det
egna lagets styrka och svaghet som
motståndarna och deras spelsätt. Den måste
kunna varieras, ty spelar man alltid efter
samma system, skapar motståndaren snart
möjligheter att möta det. Lagen kunna
emellertid spela utpräglat offensivt eller
defensivt.
Det offensiva spelet, som fordrar ett
förstklassigt lag med stor uthållighet, kan indelas
i två skilda stilar.
1. Anfall med korta, snabba och till synes
planlösa passningar, varpå följer ett snabbt och
oväntat skott. Metoden ger tillfälle till
överraskningar men kräver fulländad teknik,
boll-och vattensäkerhet. Snabbsimning är av mindre
vikt än blixtsnabba starter och oväntade
vändningar.
2. Arbete med långa och precisa passningar,
omväxlande med snabba uppsimningar, som ev.
avslutas med korta passningar framför mål,
tills någon frispelats och kommer i skjutläge.
En förutsättning är även här snabbsimning.
Det defensiva spelet är enklare och går ut på
envis bevakning av motståndarna. Att
fråntaga dessa bollen fordrar kraft, långa armar,
tålamod, god teknik, vighet, sinnesnärvaro samt
förmåga att höja sig ur vattnet jämte blick för
spelet och ofta även list.
Som allmän taktisk regel gäller att ett
svagare lag spelar defensivt i hopp om att freda
sitt mål men få tillfälle till överraskande och
avgörande anfall. Det defensiva spelet fordrar
ett utpräglat samspel och kännedom om
kamraternas samt motståndarnas förmåga. Ju
starkare ett lag är, dess mera offensivt kan det
spela.
Vattenpolo fordrar främst laganda. Spelarna
måste uppfostras till självdisciplin och
underordna sig de gemensamma uppgifterna utan
att falla offer för lusten att glänsa individuellt.
Teknik.
Av en god vattenpolospelare fordras
simskicklighet, vattensäkerhet och god
bollbehandling.
Simskickligheten består i att vara såväl
uthållig som snabb, vattensäkerheten
(»vattenvana») i att spelaren tycker sig i vattnet vara
i »sitt rätta element», medan för god
bollbehandling fordras att i varje läge kunna få
grepp på bollen, behålla den eller kasta den
vidare med en hand. För det sistnämnda ford-
ras rätt hållning på hand (handflata och
fingrar), handled, under- och överarm samt axel.
Boll på vattnet kan tagas antingen genom
att man med en hand lyfter upp den
underifrån eller att man ovanifrån griper bollen och
vänder den med ett snett framåt riktat tryck.
Greppet måste vara en sammanhängande
rörelse.
Det är lika svårt att behålla bollen som att
kasta den till avsedd plats med lämplig fart.
Förutsättningen är att man har kontroll över
bollen, vet hur den reagerar för olika kast och
kan höja sig så mycket ur vattnet, att axeln
kommer fri till kast — en färdighet som bör
vara fullständigt mekanisk. Endast då kan
spelaren fånga, taga ned (ur luften) och kasta
bollen.
Att höja sig (»trampa sig upp») ur vattnet
fordrar mycken övning. Om en simmare, som
»står i vattnet», plötsligt sträcker upp armarna,
sjunker han ofelbart. För att höja sig fordras
därför dels att man liksom skjuter emot
vattenytan med händerna, dels tar ett kraftigt
bröstsimsbentag; genom att — sedan man
kommit upp — göra ytterligare ett men betydligt
kortare bentag, kan man förlänga vistelsen
»i luften».
Ett kast (skott eller passning) måste vara väl
riktat. Dess fart och riktning bero på hur
spelaren kan höja sig ur vattnet (och »få på
kroppen» i kastet) samt på sättet att kasta.
Sker kastet med hela handflatan, är det
lättast att rikta, avslutar man det med
fingerspetsarna, blir bollbanan hög, berör handens
ena sida bollen i avkastet, uppstår ofta skruv,
som en skicklig spelare måste lära sig behärska.
Bakkastet effektivt — när det lyckas.
En speciell form är b a k k a s t, som framför
allt användes som målskott, då en spelares
högra sida är bevakad av en motståndare.
Höger hand lägges med kupad handflata om
bollen (handloven mot målet), och bollen
drages bakåt. Samtidigt lyfter spelaren handen
(med bollen) ur vattnet, svänger med tillhjelp
av en kraftig benspark kroppen ett halvt varv
bakåt och åt höger och skjuter när halvcirkeln
fullbordats, d. v. s. på »fel» sida om sig själv.
Dylika skott, som äro mycket överraskande,
kunna vara effektiva men böra icke användas
annat än i nödfall, då riktningen blir osäker
och felprocenten hög. Förmåga att höja sig ur
vattnet är nödvändig.
En annan specialform är t o u c h n i n g, då
bollen av handflatan eller fingrarna stötes i
avsedd riktning. Touchningen, som vanligen
sker direkt på en passning, kan användas
såväl till passning som skott, och mål göres ofta
på detta sätt av den längst fram placerade
forwarden.
Träning.
Första villkoret för framgång är
systematisk träning. Hellre ett dåligt system
1221
1222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
