Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franska, ej svenska, ja äfven om det uppfostras i Sverige; men
ständigt har vid sin sida en fransk bonne, lär det sig
franska samtidigt med svenska. Man måste med andra ord lära
sig sitt modersmål likaväl som andra språk; det är blott
metoden, som i allmänhet är olika.
Denna språkets artificiella natur — om vi så få uttrycka
oss — visar sig vidare däri, att både ordens yttre former
och deras inre betydelser äro med få undantag rent
konventionella. Det förefaller nästan, som om de skapats genom
en lika universell som tyst öfverenskommelse.
Man kan visserligen vara frestad att vilja se en naturlig
grund för uppkomsten af sådana bildningar som t. ex. lat.
perf. momordi (= jag har bitit och det så, att det ännu syns)
af mordeo (= jag biter), skr. vēvēdmi (= jag vet riktigt och
grundligt), cárkarmi (= jag gör riktigt och grundligt) af vēda
(=jag vet) och karómi (= jag gör), för att ej nämna sådana
fördubblingar som lat. quidquid (= hvad som hälst), ubiubi
(= hvar som hälst) af quid (= hvad) och ubi (= hvar) o. s. v.
I dessa och liknande fall känner man liksom på sig, att
detta upprepande af en stafvelse eller af hela ordet kan i
och för sig lämpa sig för att uttrycka något fullbordadt,
intenseradt eller generaliseradt. Men något naturligt skäl
för att t. ex. armar skall vara plur. af arm, gäss plur. af
gås, yngre komp. af ung, visare komp. af vis, bet pret.
af bita,
ritade pret. af rita etc., kunna vi ej varsna. Visserligen
kan man stundom genom studiet af språkens historia och
genom att jämföra sinsemellan befryndade tungomål leda
sig tillbaka till dessa böjningars och bildningars relativa
grundformer, men äfven dessa säga oss ingenting om deras
naturliga ursprung.
I lika hög grad konventionella äro äfven ordens
betydelser. Med undantag af ljudhärmande ord såsom brumma,
jama, barnspråkets vov-vov etc. samt de för det diande barnet
nästan oundvikliga labiala Ijudförbindelserna ma-ma (mamma),
pa-pa (pappa) m. fl. kunna vi nämligen ej heller spåra någon
naturlig orsak till att det ena ordet betyder det och det andra det.
Ty hvarför betecknar t. ex. ljudförbindelsen s-v-a-r-t svart och
ljudförbindelsen h-v-i-t hvit? Hvarför ej lika gärna tvärtom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
