Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudöfvergångar och associationsförändringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De s. k. starka verben ha länge varit ett utdöende
släkte och under århundradenas lopp har, som ofvan anförts,
än det ena, än det andra verbet deserterat till de svaga
verbens framtidsrika flexion. Men det oaktadt ha de förra
dock i denna i det hela hopplösa kamp stundom lyckats
vinna en och annan seger och hemfört åtskilliga fångar från
det fientliga lägret. Sådana äro t. ex. strida (förr alltid
stridde), smida (förr smidade och smidde), tiga (fsv. þighia
— þaghþe) efter typen vrida — vred, stiga — steg; duga
(förr alltid dugde), knyta (förr knytte) efter typen suga — sög,
bryta — bröt; hinna (förr hinde) efter typen finna — fann m. fl.
I dessa fall har ljudlikheten eller rent af rimlikheten i hög
grad bidragit. Sådana vulgära och skämtsamma böjningar
som smaka — smok och missa — mass äro däremot
bildade efter de allmänna klasstyperna fara — for och finna
— fann samt sudda — sadd och lyckas — lacks efter den
starka böjningens abstrakta skema öfverhufvud.
Under Medeltiden utvecklade sig så småningom den för
vårt modersmål alldeles egendomliga konjugationen bo —
bodde — bott, strö — strödde — strött, och den blef först
fullt färdig under Reformationstidehvarfvet. Trots eller
kanske just till följd af denna sin ungdom är den nu
synnerligen lifskraftig och har förvärfvat sig den ena proselyten
efter den andra. Så t. ex. flå (förr flå — flog), två (förr
två — tvog, ännu stark form i part. pret. tvagen), ske (< ty.
geschehen — geschah), delvis le (— log — lett), dö (— dog
— dött), slå (— slog — slagit och slått, äfven slådde i
bemärkelsen slå gräs). Hit vilja också sluta sig klä (= kläda,
speciellt i betydelsen ’det klär honom’), trä (= träda), bre
(= breda), fö (= föda), rå (= råda, alltid i rå för, rå om).
Utgångspunkten för denna analogi är pret. klädde — part.
pret. klädd, hvilken böjning skenbart sammanfaller med bodde
— bodd. Vidare attraheras hit bli, ge, be, ta, dra
etc., hvilkas pret. blidde, gedde, bedde, tadde, dradde väl ännu
egentligen blott tillhöra barnkammaren och bakgatan, men
tvifvelsutan ha framtiden för sig. Utgångspunkten för denna
analogi torde vara att söka i pres. ’blivr’ > blir, ’bedr’ > ber,
’tagr’ > tar i obetonad ställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
