Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen: Etymologien eller Läran om Ordens Arter, Böjning och Härledning - 3. Om Substantivet - § 1. Om Substantivernas Deklination
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 90 )
kronans; Åt den kroná , eller åt den kronan, o.
s. v.; och i Pluralet: De kronor, eller de kronorna;
De kronors, eller de kronornas ; Åt de kronor, eller
åt de kronorna, o. s. v.
Anmärkningar vid Första Deklinationen.
Anm. 1, Till första deklinationen hora de substanti-
ver, som åro femininer, och i singularets nominativ slutas
på a, t. ex. Menniska, Spira, Lykta, Gata, Bana, Stjerna,
Aum. 2. Afven räknas till första deklinationen några
dels maskulina , dels feminina substantiver, som i singu-
laret ej slutas på a , utan på en konsonant. Sådana ma-
skuliner åro : Nummer, Stöfvel, Körsel, Toffel (fordom
Toffla), Spån, Svan (m. eller f.) ; pluralet : Numror, Stöf-
lor, Körslor, Tofflor, Spånor, Svanor. Femininer åro :
Vad (fordom Vade), Ros, Våg (Bôlja) , Regel (Råttesnore,
fordom Regla), åder (åfven ådra) ; pluralet: Vador, Ro-
sor, Vågor, Reglor, ådror ; men Våg, m. (Vigtskål) och
Regel eller Rigel, m. (Bom) bójas efter andra deklina-
tionen, och hafva i pluralet: Vågar, Reglar eller Riglar.
De begge maskulina substantiverna Färg, Gräns, kunna
bojas regelbundet efter tredje deklinationen : Färger, Grän-
ser; men antaga åfven plural efter den första : Fürgor
(af det gamla singularet: Färga) , Gränsor.
Anm. 3. Några substantiver af första deklinationen
hafva, utom den regelbundna åndelsen på a, åfven en ål-
dre och mera sållan nyttjad på e, såsom Skugga, Skugge;
Hjessa, Hjesse; Vana, Vane, Låga, Låge; Värma, Värme.
Några tillhöra första deklinationen , då de åndas på a;
men blifva neutrer och af fjerde deklinationen , då de
slutas på e, t. ex. Gömma -an, pl. Gömmor; men Gömme,
Gömmet, pl. Gömmen ; Skrymsla -an, Skrymslor; men
Skrymsle, Skrymslet, Skrymslen,
Anm. 4. Några ord kunna både åga och bortkasta
slutvokalen a, t. ex. Flagga -an, eller Flagg -en; Alma-
manacka -an, eller Almananack -en; Yxa -an, eller Yx
-en, Kofta -an, eller Koft -en; Katt -en (mask.) , Katta
-un (femin.).
Anm. 5. Den första deklinationens böjda kasus lykta-
des i äldsta tider på u, hvaraf ånnu talesåttet : Till Salu,
och sammansättningarna: Varupris, Ladulås, m. fl. Se-
dermera förbyttes u till o, hvaraf talesåtten : I go, i
Delo, i Färjo, i så Måtto, utan återvändo, o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
