Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen: Etymologien eller Läran om Ordens Arter, Böjning och Härledning - 7. Om Verbet - § 1. Om Verbet i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 142 )
En ropandes röst ; En lärds forskningar ; De upp-
lystas öfvertygelse ; De förtryckt as lidande.
Anm. 3. Når den aktiva formens particip nyttjas i
stållet för infinitiven , så kallas den af några språklárare
för Gerundium; t. ex. Han är ej till finnande , ej till
troende, i ståilet för : Han är ej till att finna, ej till
att trò. Det är till förmodande, i st. f. Det är
till att förmoda. Participet i dessa stållningar har det
egna, att det också kan tagas i passiv mening eller anses
stå i stållet för ett passivt infinitiv : Han kan ej finnas ;
Han bör ej tros ; Det bör förmodas. Tillåfventyrs för-
anleddes man håraf, att tillågga dylika participer en pas-
siv åndelse på s , såsom: Han är ej till finnandes; ej till
troendes i fall ej denna åndelse snarare bor , enligt nå-
gras mening , anses för en genitiv, i likhet med talesåt-
ten : Till mötes , Till lands , Till torgs m. fl. Emedlertid ut-
stråcktes den småningom till participer , åfven utan pas-
siv betydelse , både aktiva och neutrala, så att man nå-
stan efter godtycke skref: Bjudandes , Viljandes , Kom-
mandes, Sittandes, Börandes , i st. f. Bjudande , Viljan-
de, Kommande , Sittande , Börande. Slutligen gjordes
till regel, att participet, ståldt nåst efter ett verb och
utvisande en handlings sått eller beskaffenhet , borde ån-
das på s; t. ex. Han kommer gåendes , ridandes ,
springandes , sjungandes , gråtandes , o. s. v. (Se
Tjällmans Grammatika , pag. 219). Efterhand bortnottes
dock denna åndelse , som nu endast förekommer i det
gamla bibelspråket, och någon gång i råttegångsstil ; t.
ex. Parterna böra infinna sig; kommandes den det un-
derlåter, att förlora sin talan; i stållet för .... komman-
de den det underlåter ; eller .... och kommer den det un-
derlåter m. m. I vanlig skrifart bibehålles en lemning
deraf i de till adverber öfvergångna participiala former-
na: Oförseendes , Oförvarandes, Välförståendes. Man bru-
kar åfven omsom : Så till förståendes och Så till för-
stående; Så till sägandes och Så till sägande.
Supinum eller Supin kallas ett ifrån infiniti-
ven härledt oböjligt preteritum, som med hjelp-
verbet hafva bildar ett sammansatt tempus. Ak-
tiva supiner ändas alltid på t : Älskat, Hört , Ta-
git; Passiva på ts : Älskats , Hörts, Tagits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
