Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Sinnesanalogier hos Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
RUBEN G-.80N BERG.
"Guds finger, hvilket förut alltid förekommit grefvinnan
snöhvitt som den skäraste alabaster, stack sig i detta ögonblick
blodrödt framför hennes inre syn". Hon hade tillförne trott,
att världen styrdes genom oskuld och vapenlös ädelhet till
sitt fjärran mål, men fann nu att äfven brott och död
utgjorde medel för nåendet af det målet. Amorina kallar en
berättelse en "mörkröd sägen", emedan den innehåller
sanningen om doktor Libius svägerskas ungdomskärlek och
ungdomslycka. Alldaglig är bilden i: "min bror är för närvarande
alltför rosenrödt stämd" (Herrarne på Ekolsund III: 89).
Ett alldeles enstaka uttryck är: "Jorden står i
guldgul fägring" (Amorina 67), som kan vara både solljusets och
skördemogna slätters färg1.
Från natten som mörkrets tid härledes det mörkas
(äfvensom det svartas) uppgift som beteckning för andligt
dunkel och för allt det, som på grund af sin
hemlighetsfullhet är hemskt och skrämselinjagande. "Hennes själ var en
mörk natt" (Hinden 63) innebär därför en lättgripen
symbolik, likaså: "hans dystra charakter mörknade ända till
misantropi" (Jaktslottet 19) eller "jag är mörk och svag
såsom I" (Om helsans evangelium) och "det nattdunkla, höga
namnet röfvare" (Amorina 261). "Känn ångest och svart
förfäran" (Colombine 90) utropar därför också Colombines
fader till den man, som han tror är hans dotters förförare.
Äfven hotet tar denna färg: "mig om hjärtat sväfvar svarta
åskmolns hot" (Svangrottan på Ipsara). "Hans hjerta kunde
vara svart" (Ryska minnet s. 30), "så länge ej sorgen mäktar
kläda din själs vingar i svart" (Amorina 102) utgå från samma
föreställningssätt. Och såsom en nattens känsla ser han äfven
4 Just på grund af att den gula färgen för öfrigt aldrig
nyttjas af Almqvist synästetiskt tviflar jag på att han skulle nyttjat
den för att känneteckna Aurora, så som Ellen Key gör i
"Tankebilder" I: 72. Det blå synes mig näppeligen enbart kunna innebära
Almqvists eget omdöme om Julianus, lika litet som det hos honom
får ånge "den färg, som synes danad ur skuggans finaste väsen".
Jfr Auroras karaktäristik af Julianus, som återges här ofvan s. 66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
