Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Sinnesanalogier hos Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SINNESANALOGIER HOS ALMQVIST. B77
alnar. — Orimlighet! liflöshet! hvar fins i naturen och i
verkligheten en sådan rakhet? Det blott och bart räta är
ypperligt i mathematiker men duger ej i musiken, och i
menskliga lifvet förer det till — döden" (Drottn, juvelsm.
203). Lätt är att sluta från detta uttalande till en
obenägenhet for det stela, radräta, som både i stil, komposition och
själsskildring utmärker Almqvist. På sätt och via en parallell
bjuder Snoilskys utrop i "Cendrillon":
Farväl med det regelrätta, asketernas norm!
Välkommen med snirklar och snäckor, du smekande böljeform!
Åskådningen är naturligtvis inte utmärkande för endast dessa
bägge skalder, utan är väl samegendom för alla.
Från den alldagliga iakttagelsen att solen skymmes af
moln är bilden gifven för fördunklande af klarhet, skymmande
af sken. "Nå, sörjer Ni då nu?–— Nej, det vàr ett
litet svagt, dumt moln" (Herrarne på Ekols. III: 289)
innebär därför inget svårtydt. "En dunkeltyst hed" (Guldfågel
i paradis) företer den inte alltför sällsynta företeelsen af
två bestämningars hopförande i ett ord: dunkeltyst = dunkel
och tyst. "Emandea var såsom en ljus blomma, upphöjd i
skönhet genom sjelfva sin broders skumma närvaro" (Gianera)
torde ej heller vara någon bild. Ej mera förefinnes af en
sådan i uttrycket: "den sorg, hvarom lfbn talade, satt som
en fin skymning omkring det öfversta af hennes ögon" (Det
gårran). Däremot är det en sådan, då Ormesinda säger:
"en salig känslas dunkla skimmer sig öfver hjertat gjuter"
(Ramido Marinesco 33) och i detta uttryck i "Melia": "högt
allvar, återhållsamhet och dunkel omedveten helig oskuld
andades omkring dem". Och förbindande med glans och
dager jordisk lycka — i tanke väl på både sol och ögon —
talar Cesar i Signora Luna om "sin flickas skimmersälla
hjerta". Med en uttalad jämförelse mellan tanken och solen
säger Ambrosio i samma dram: "din tanke flammar sollikt
ut ditt hjärta". Glädjen upplyser ett anlete och likaså
ett sinne, hvarför Trapano talar om "glädjens mildt strålande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
