Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
STJSY SILFVERBRAND.
å sido för det gemensamma. — En annan ganska intressant,
men mindre riktig lösning af en bestämningarnas pliktkonfiikt
ger oss Runebergs "Furst Dmitri känner vårdarn af hans
broders slott, Vladimir" (Runeberg, II, 184). Ett sin skulle
här ha kunnat förorsaka den missuppfattningen att Vladimir
skött sin egen broders slott. En dylik har Runeberg velat
omöjliggöra. Som af det föregående tydligt framgår, att ingen
annan ägare än Dmitris bror kan komma i fråga, så måste vi
säga, att förf. lyckats i sin afsikt. Liknande friheter behöfvas
ej i prosa och äro därför att förkasta i den obundna stilen.
I ett populärvetenskapligt arbete af nyaste datum se vi ett
for detta påstående belysande exempel. Det säges, att en
lefnadsteckning fått ett beröm "hvilket den visserligen också
mera förtjänar än de andra, liknande biografierna, på grund
af dess relativa samvetsgrannhet". Här hade det ju varit
enklast och rättast att gifva adverbialet en sådan plats, att
det utan fara för tydligheten hade kunnat konstrueras med
reflexivpronomen.
Snoilsky åstadkommer onekligen en. mycket
verkningsfull effekt, då han i dikten om Gustaf IV Adolf utropar:
"Hans folk, det stod utanföre. Hans folk, han har ej sett
till det stort" (Sv. bilder, 142). Egentligen hade nog ett sin
bort stå i stället för hans i sista meningen. Men genom en
regelrätt användning af reflexiven hade upprepningens kraftiga
verkan gått förlorad.
Ett medel att framhålla en viktig satsdel är ju att
inskjuta denna i en sats med formellt subjekt och att sedan
försätta i underordningsförhållande den sats hvari det
betydelsefulla ordet egentligen borde förekomma. Så gör Franzén,
då han säger: "I allmänhet är det genom sin i korthet
träffande sanning, som fru Lenngren äfven i sin stil är klassisk"
(Ekerm., Läseb., 241). Därmed har han indragit i
hufvud-satsen ett sin som egentligen ej alls hör dit. Men detta
kan ej betraktas såsom något fel. Det formella subjektet
har ingen själfständig betydelse, och framställningens klarhét
lider ej i minsta mån af reflexivpronomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
