- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Första årgången. 1901 /
117

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SIG OCH SIN I NYSVENSKAN. 117

Af ett visst intresse kan det vara att i detta
sammanhang kasta en blick på Rydbergs "Att de knotande måste
jaka till dessa frågor afkylde icke deras vrede" (Rom. kejs.,
104). Deras, som står i en hufvudsats, hänvisar med rätta
på subjektet i subjektsatsen.

I regeln bör ju det reciproka hvarandra nyttjas, då en
växelverkan angifves. Hvad är då att säga om Atterboms
"Ett lärkpar hälsade sig med ’god morgon’" (Lycks. öf 128)?
Utan gensägelse äger här en växelverkan rum. Och dock vore
ett hvarandra otänkbart. Kollektiva substantiv intaga i många
fall en svår ställning, i det att deras pluralis begrepp ligger
i ständig fejd med deras singularisform. Mången gång måste
man vid dem begagna sig af • omskrifning. I sådana fall som
ofvanstående hade nog kollektivets utbytande mot ett
apella-tiv varit det naturligaste i prosa.

Som vi minnas, förkunnar "Konungastyrelsen", att
"vref>in driver mannin af sinum skiælum". Med detta
exempel som utgångspunkt kunna vi framvisa en hart när
oändlig mängd fall där sin såsom bestämning till ett
propositions adverbial eller objekt forekommer utan hänsyftning på
subjektet. Det möter oss i folkvisans vemodigt glada "så
wunne the sin fadher vtaff sine boijor" (N. och M., 28) och i
dess nästan komiskt verkande "Honn brende then hustrun om
båda sin beenn" (N. och M., 44). Det har sin plats i
Rudbecks kärfva "An nu hafwer ingen konung i Swerige behagat
flyttia gambla Vbsala från sitt säte" (N. och M., 155) såväl
som i Tegnérs vältaliga "Den klandrade... rycker åhöraren med’
sig och förer honom öfver blomsterängar, under idel äreportar
fram till sitt mål" (Tegnér, H, 46). Vi finna det i
Atterboms poesifyllda "Månbeglänsta vingar bära genom gyllne
skyars kosa, genom nattens gröna riken sången till sitt mål"
(Lycks. ö, 150), och i psalmens enkla "Gif oss i dag vårt
dagliga bröd, själen sin spis och föda!" (1695 års psalmb.,
10: 2). Och 6m vi äro uppriktiga, så medge vi, att det i fall
som till formen likna ofvanstående knappast skulle fallit oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:15:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1901/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free