Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Sylwan, Otto. Ett metriskt spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT METRISKT SPÖRSMÅL.
57
En sak ännu förtjänar emellertid att närmare belysas.
Det versmått, som visat sig bäst kunna tåla skarpa
omkastningar, är den dramatiska versen, den femfotade jamben,
hvilken också utgjort det egentliga föremålet för professor
Jespersens undersökning. Detta förhållande innebär ju icke
något öfverraskande, men det torde vara skäl att framhålla,
att detta beror icke blott på diktartens anda, utan ock pä
själfva versens form. Med anknytning till yttranden hos
Jespersen skall jag därför här tillägga ytterligare några
anmärkningar.
Då det är befintligheten af en paus, som betingar
omkastningen, är det naturligtvis af viktx att den förra är så
bestämd som möjligt. Då i lyrisk vers enjambemang
förekommer, duger det således icke att låta den senare versen
begynna med en omkastning, medan sådan däremot mycket
väl kan förekomma inuti versen efter en naturlig paus 1 —
ett förhållande, som jag i det föregående icke speciellt
framhållit, då det icke var nödigt för bevisningens giltighet.
I blankversen kan gifvetvis bruket af enjambemang
utsträckas i betydlig mån, ty där finnes intet rim, som
markerar afslutningen och konstituerar versen såsom ett litet
helt för sig. Ja, man skulle till och med kunna drifva den
läran, att den femfotade jamben i själfva verket ej är
fem-taktig, utan består af en fortlöpande följd af jamber — väl
att märka, då slutet är manligt. Därför kan också t. ex.
Shakspere tillåta sig att inbi anda ofullständiga verser eller
1 Sålunda jämväl i alexandrinen efter cæsuren. Om pausens
betydelse för öfrigt i och för utjämnande af hårdheter se
Jespersen s. 512.
Fördelas, såsom ju ständigt är fallet, en vers på två
personer, så möter ju intet hinder för att efter pausen börja den
senare versdelen med en omkastning, t. ex.:
(Norges konung)
Grep an på nytt.
Modfällde icke detta
Macbeth och Banquo, våra höfvitsmän? (II: 2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
