Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Rosengren, Erik. Om identiteten af antikens kvantitet och den moderna fonetikens s. k. dynamiska accent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
ERIK ROSENGREN.
dynamiska accent, som det varit den nyare vetenskapen
förbehållet att uppdaga.
Denna dynamiska accent är det, menar man, som ger
upphof åt talets rytmiska karaktär, ja, man har äfven velat
finna, att musikens rytm beror på denna anima vocis, som
äger en så utomordentlig förmåga att gifva lif och rörelse åt
röstens prestationer. Man har äfven misstänkt, att samma
accent skulle vara grunden för all naturlig versbildning inom
det latinska språket och att den kvantiterande versprincip,
som den klassiska litteraturen uppvisar, skulle vara ett oäkta
ympskott, som därför icke heller kunnat bibehålla sig utan
i senlatinet dött bort och lämnat plats för den ursprungliga
versprincipen, accenten, som äfven i den latinska
litteraturens gryning behärskade den saturniska versen.
Det onaturliga ympskottet kom från den grekiska
litteraturen, som en tid förkväfde det latinska språkets egna
naturliga anlag för accentuerande vers. Olika språk måste
nämligen på grund af sitt olika kynne anses vara väsentligt
karaktäriserade antingen såsom kvantiterande, emedan
kvantiteten behärskar dem, eller såsom accentuerande, emedan de
behärskas af accenten. Latinet anses ha varit ett
accentuerande språk med stark exspiratorisk accent, under det att
grekiskan var. kvantiterande med starkt utpräglad kvantitet.
I sammanhang härmed erkännes den grekiska accenten vara
tonisk, under det att den latinska i själfva verket var
exspiratorisk (dynamisk), ehuru den af grammatici på grund
af osjälfständigt beroende af grekiska källor kallas och
beskrifves som tonisk.
Bevis för accentens exspiratoriska karaktär har man
trott sig finna så väl i vissa uttryck hos grammatici, hvilka
afvikit från de grekiska källorna, som särskildt i språkets
egen utveckling.
Hos flera grammatici angifves nämligen den stafvelsen
hafva accenten (akuten), hvilken ljuder starkast, när den
ropas på afstånd. Nu är just detta ett bland de få säkra sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
