Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Rosengren, Erik. Om identiteten af antikens kvantitet och den moderna fonetikens s. k. dynamiska accent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM IDENTITETEN AF ANTIKENS KVANTITET ETC. 117
stafvelsen i löcus, första i scribo lika lång som första uti
ibo. Den rytmiska kärnan var i förra fallet öc i senare
fallet Ib. De föregående konsonanterna stl, l, ser kunde ej
tillgodogöras stafvelsen vid omedelbar, spontan och
oreflekterad mätning med örat. En reflekterad uppfattning kunde
väl finna, att ser före en vokal upptog någon tid, men denna
reflexion kunde ej ändra sinnesförnimmelsen: scrobës var
obevekligt en iamb för örat, som endast mätte efter den
rytmiska kärnan ob. Däremot kunde de föregående
konsonanterna tillgodogöras en föregående vokal t. ex. rescnbo. Den
första stafvelsens rytmiska kärna var visserligen här, när
re-betraktades för sig själf, ë och stafvelsen kort, men i ordet
förändrades den rytmiska kärnan till escr och stafvelsen blef
(icke blott räknades) lång, så att hela ordet fick tre långa
stafvelsen
Stafvelsen re (i rescribo) var således såsom sådan
{natura) kort, men blef genom konsonanternas ställning
(positione) lång. Positione (grek. fréaei) betyder således icke
i metriken "genom öfverenskommelse", såsom det enligt ett
par filologers genialiska hugskott skulle betyda. Hvar och
när skulle för resten den där öfverenskommelsen mellan
skalderna hafva träffats? När hölls detta skaldernas
ekumeniska möte, då man beslöt, att en stafvelse, som var kort, skulle
räknas för lång i trots af all naturlig sinnesförnimmelse ?
Redan Homeri dikter uppvisa positionslagen och alla skalder nu
för tiden låta sitt öra bestämmas af samma lag om afståndet
till nästa vokal. Nej, positionslagen är ett uttryck för det
rytmiska gehörets verksamhet att sammanfatta sensationerna
till rytmiska element. Den ligger i förnimmandets natur och
är outplånlig. Därför hafva skalder under alla tider i sitt öra
haft den säkraste ledningen för diktens rytmiska gestaltning.
Men låtom oss höra, huru de gamla själfva
resonne-rade. Talaren och rhetorn Quintilianus yttrar i sina
Institu-tiones IX. 4, 84—86: Sit in hoc quoque aliquid fortasse
momenti, quod et longis longiores et brevibus sunt breviores
Språk och stil. II. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
