Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Rosengren, Erik. Om identiteten af antikens kvantitet och den moderna fonetikens s. k. dynamiska accent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
ERIK ROSENGREN.
långa tt^-ljudet betydligt distanserar ä från e i samma ord.
Mellan sistnämnda e och det första e i emellan samt mellan
detta och det andra e i samma ord ligga uppenbarligen korta
tidsintervaller, hvaremot det långa l, tecknadt II,
åstadkommer längre afstånd mellan e och a. Det härpå följande
slut-» och det begynnande d ta uppenbarligen mycket kort
tid i anspråk, liksom e uti de. Däremot är afståndet mellan
de båda a i andra rätt betydligt: n är nämligen af rätt
betydlig längd, hvartill komma d och r.
Tidsförhållandena kunna betecknas:
Med undantag af att den svenska versen öfverallt har
daktyier, där sådana kunna förekomma, under det att den
latinska ersätter tvenne daktyier med spondéer, hafva
verserna samma tidsförhållanden. De kunna samtidigt läsas af
tvenne personer så, att de sammanfalla fot för fot, och om
samma personer slå takten, så skola taktslagen falla
samtidigt på de långa stafvelserna. Om samma takt markeras
på en telegraf apparat (helst en öfningsapparat med bläck),
så skall det visa sig, att tidsförhållandena äro just de, som
af antiken uppgifvits såsom kännetecknande för daktylen:
2:1:1:2:1:1 etc.
Vi finna således, att det icke är någon omöjlighet för
oss att återgifva antikens kvantitet, som man ansett för
oefterhärmlig, vidare att kvantiteten äfven för vårt öra är
tillfyllestgörande i rytmiskt afseende, blott med den skillnaden
att vi uppfatta den som accent, att vi således göra
fullkomligt rätt uti att återgifva latinets och grekiskans
kvantitetstakter med accenttakter, samt att våra accenttakter i grund
•och botten äro kvantitetstakter.
När latinare och greker bedömde längden hos en
stafvelse, skedde detta efter gehör på grund af stafvelsens
rytmiska kärna, hvilken sträckte sig från och med vokal till
vokal eller slut. Första stafvelsen i stlacus bedömdes
därför spontant och oreflekteradt såsom lika lång som första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
