Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Rosengren, Erik. Om identiteten af antikens kvantitet och den moderna fonetikens s. k. dynamiska accent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM IDENTITETEN AF ANTIKENS KVANTITET ETC. 117
(liksom äfven grekiskan) vid tiden för sin utveckling till de
romanska språken börjat undergå den förändring, som finnes
fulländad i medeltidens latin, nämligen att de högtoniga
stafvelserna blefvo långa t>ch de lågtoniga korta. Den som
drifves af en ström och icke har möjlighet att med blicken
på den fasta stranden se, huru han drifves, kan lätt frestas
att tro, det han står stilla. Så är det ock med dem, som
använda ett språk utan att kunna bedöma dess förändring.
Det bästa beviset därpå lämna nygrekerna, hvilka tro sig
använda samma språk som Sophocles och Plato. Det samma
var händelsen med dem, som använde latinet vid den tid,
då man började ägna någon uppmärksamhet åt de moderna
språkens grammatik. Däraf kommo de att kalla
stafvelse-kvantiteten accent. Denna begreppsförvirring är nu så
inbiten hos moderna språkmän och metrici, att när de finna
olägenheter på detta område, så klandra de, hvad som är
riktigt, och gilla, hvad som är källan till oredan.
Naturligtvis, emedan de äro offer för den moderna villan, hvilket
de icke skulle vara, om de handlade på motsatt sätt.
Vår uppfattning af den antika kvantiteten och den
moderna dynamiska accenten kan sammanfattas i den rytmiska
stafvelsen, som utgör det rytmiska gehörets sammanfattning
af ett rytmiskt element. Detta räcker från och med
sono-r i tets maximum till sonoritetsmaximum eller från och med
sonant till sonant. Hvarje tydlig höjning af sonoriteten
möjliggör en stafvelsegräns, såvida afståndet till nästa höjning
är rytmiskt mätbart. Höjes sonoriteten stegvis utan rytmiskt
mätbara afstånd mellan stegen, så uppfattas gränsen först
vid det högsta steget. Följa höjningarne med rytmiskt
mätbara afstånd, uppfattas dessa som stafvelser. Häraf följer,
att sonoriteten måste stiga hastigt före maximum (sonanten)
men kan falla långsamt efter detsamma (sonanten). Detta
visar sig däri, att efter sonanten (vokalen) kunna
konsonanter förlängas men icke före.
Ur detta enkla faktum, den rytmiska stafvelsen, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
