Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Paulson, Johannes. Strödda anteckningar till Natanael Beckmans “Grunddragen af den svenska versläran“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
.johannes paul80n.
sig af en anmärkning pà annat ställe, Har det icke heller
undgått B. att den andra versens begynnelse gör svårigheter
för hans teori, men det har dock icke föranledt honom att
underkasta densamma förnyad pröfning.
Vid behandlingen af metriska tvistepunkter gör man
klokt i att ställa sig den frågan: Huru har skalden själf
tänkt sig det metriska schemat? Har Oxenstierna, Leopold,
eller Tegnér, då do skrefvo sina alexandriner, haft1 den
uppfattningen, att den vers, i hvilken de diktade, jämte det att
dess öfvervägande antal fötter voro tvåstafviga, dock äfven
tillät en- och tre-stafviga sådana? Alldeles säkert icke.
För dem har versen afgjordt bildats af tvåstafviga jambiska
takter. Och då lönar det sig bra litet att efteråt komma
till dem och säga: "Kära vänner, det är en förvillelse af
Er, då I tron att den svenska alexandrinen består af
tvåstafviga versfötter. Den kan därjämte hafva så väl
enstafviga som trestafviga". Men den historiska metriken måste
väl nöja sig med att analysera versen så, som skalden vill
hafva den analyserad, eller måhända rättare, så, som dess
schema intuitivt tedde sig för skalden, då han diktade den.
Är skaldens vers god, så gör analysen inga svårigheter; är
den dålig, så kan den icke upphjälpas därmed, att man på den
tillämpar teorier, som varit för skalden främmande. Men
väl kan metriken finna sig ställd inför uppgiften att förklara,
huru det kommit sig, att skalden tillåtit sig en vers, som är
metriskt ofullkomlig. Inför den frågan står metriken vis à
vis den anförda Tegnérska versøn. Den svårighet, på hvilken
B. och äfven andra här hängt upp sig, synes emellertid
hafva blifvit väsentligen löst, sedan B. skref sin bok. Vid
ett metriskt studium finner man den regel mångfaldigt
bekräftad, att versen framför allt mot slutet skall vara regel-
betonad, för att utgöra inledningsstafvelseii i en anapest. I och för sig
kan som väl inleda en anapest. Hvarifrån kommer då här dess skärpta
betoning? Den stammar just från det omedvetna försöket att utjämna
inkongruensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
