Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Palmgren, Aug. Om behofvet af jämte förslag till en reform i vårt kommateringsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
aug. palmgren.
Han är frisk, och som du vet, är han äfven glad. Kom i
afton, eller, om du så hellre vill, i morgon! Han lefde i
fattigdom, ehuru, om han så velat, rikedom hade kunnat
blifva hans lott.
Och när hon talte, hördes ren ett krafsande pa dörrn.
Tag dig i akt, ty om du det gör, kan du undgå faran. Jag
tror att om du ville, skulle du kunna. Då grep Tor om
hammaren, och hvad som sedan skedde, behöfver ej sägas.
Då vår skolkommatering motiverar det undantagslösa
bruket af komma mellan konjunktionen och fogeordet
därmed att "konjunktionen egentligen hör till eftersatsen", synes
den ha förbisett det nu påvisade faktum att den senare blott
mindre ofta antager en för konjunktionens anslutning
afpassad form.
Och likaså torde å andra sidan den fonetiska
principen gått för långt, då den förnekar all möjlighet till paus
i ifrågavarande fall och i enlighet därmed fordrar att
konjunktionen under alla förhållanden skall ansluta sig till
mellansatsen. Väl är det sant att paus i vanlig mening ej kan
anbringas efter proklitiska atona, emedan de fordra
anslutning till följande ord. Men det får ej heller förbises att
denna anslutning blir väsentligt olika, allteftersom den sker
i öfverensstämmelse med eller i strid mot det logiska
sammanhanget ; endast i förra fallet kan den anses naturlig.
Då konjunktionen genom mellansatsen hindras i sin
naturliga sträfvan att sluta sig omedelbart till sin egen sats,
följer däraf ingalunda att denna sträfvan kan utan vidare
helt och hållet undertryckas eller att konjunktionen låter
i stället helt godvilligt hänföra sig till mellansatsen. Här
utspelas så att säga en strid mellan det logiska och det
fonetiska elementet, hvarvid, om det. förra får öfvertaget,
tanken för ett ögonblick måste stanna — det uppstår en
ofrivillig paus, och konjunktionen får, fastän blott
medelbart, ansluta sig till eftersatsen. Härmed tro vi ej att det
fonetiska krafvet tillbakasättes mer än just hvad tillbörligt är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
