Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Palmgren, Aug. Om behofvet af jämte förslag till en reform i vårt kommateringsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårt kommateringsväsen.
195
kan, ehuru visserligen ej omedelbart, ansluta sig till
densamma; det bör då ej heller fonetiskt hänföras till
mellansatsen, utan afskiljas från denna genom komma.
I fall IL däremot företer att-satsen fortfarande utseende
af hufvudsats, d. v. s. den har, äfven efter underordningen
medelst att, bibehållit samma skick (omvänd ordföljd) som
den i oberoende ställning skulle haft såsom eftersats 1.
Att synes här liksom ha förlorat sin subordinerande
kraft; men detta måste bero därpå att dess verkan i detta
fall går ut öfver hela satsfogningen och ej, såsom i fall I.,
riktas endast på dess eftersats. Därför sluter det sig ock
helt villigt till satsfogningen i dess helhet, d. v. s. det bör
utan komma fogas till satsfogningens första del, mellansatsen.
Till sin egen sats kan det nu ej ens omedelbart ansluta sig,
emedan denna ej har en därför anpassad ordföljd.
Alltså: Det olika skick hvari satsfogningens eftersats
kan framträda i förhållande till den förenande konjunktionen,
bör fälla utslaget om komma skall användas eller icke
mellan konjunktionen och fogeordet. Har eftersatsen sådan
ordföljd att den, utan att behöfva förändras, möjliggör
anslutning af konjunktionen, äfven när mellansatsen borttages, eller
följer i st. f. fullständig eftersats blott en enskild satsdel
(denna måste då vara koordinerad med någon motsvarande
satsdel i öfversatsen), så bör ock konjunktionen medelst
komma afskiljas från mellansatsen för att naturligen få sluta’
sig till eftersatsen. Detta inträffar alltid vid verkligt
parentetiska (mestadels relativa, komparativa eller konditionala)
satser. I motsatt fall, hvilket för öfrigt är det vanligaste,
bör komma ej användas mellan konjunktionen och fogeordet.
Gifvetvis kunna äfven indifferenta fall förekomma, och
det ganska ofta.
Ex. Han är frisk, och, hvad mer är, (han är)
äfven glad. Han är frisk, och, som du vet, äfven glad.
T. o. m. eftersatstecknet så kan, åtminstone i talspråket,
insättas här liksom i oberoende eftersats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
