- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Tredje årgången. 1903 /
42

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

42

ERIK ROSENGREN.

del. Denna regel är till och med så allmängiltig, att
hvarhelst en taktdel är delad, så får närmast följande odelade
taktdel accent. Den metriska accenten kan således
förskjutas till hvilken mindre taktdel som helst ända till taktens
slut, om alla föregående taktdelar af samma slag äro delade.

I början af ett musikstycke förekommer merendels före
första taktstrecket en eller flera noter, som icke bilda en
fullständig takt. Man kallar detta upptakt. Man har ofta
betraktat detta som ett s. k. ofullständigt motiv, som står
i ett visst förhållande till periodens likaledes ofullständiga
slutmotiv. Detta betraktelsesätt är dock numera öfvergifvet.
Upptakten är i de flesta fall en väsentlig beståndsdel af
den följande rytmen, liksom den ofullständiga sluttakten
utgör slutet af den föregående rytmen. Men upptakten
föregår rytmens första stödjepunkt, som kan vara dess
dynamiska höjdpunkt och uppbära dess hufvudaccent. Icke desto
mindre kan äfven upptakten uppbära en accent. Denna
kallas begynnelseaccent. Är upptaktens tonläge högre än i
ictus eller bildar den en nedstigande melodisk gång till
ictus, så säges den vara suspensiv och får en betydande
accent1 i synnerhet i långsamma tempi.

Ibland kan det hända, att den exequerande känner ett
oemotståndligt behof att låta sin känsla svälla ut på någon
ton; hans subjektiva uppfattning fordrar det; han liksom
finner eller känner, att just i denna enda ton är rytmens
hela lifskraft koncentrerad; han håller ut denna ton något
utöfver dess normala taktvärde. På detta sätt uppkommer
den pathetiska accenten.

Den pathetiska accenten kan bl. a. användas i följande
fall: på rytmens högsta ton i synnerhet om den befinner sig
mot slutet af rytmen, om några jämförelsevis större
notvärden följa på hvarandra och samma ton därvid är upprepad,
på tonartfrämmande toner, på de suspensiva upptakterna.

1 Det kan experimentellt utrönas, att denna accent består i
förlängning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:15:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1903/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free