Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VIKTIG PROSODISK FR AG A.
55
eller också hvad jag framhållit. När jag frågar efter bevis
för intensitetens nödvändighet, isynnerhet som den antika
metriken icke ansett sig behöfva denna princip, så svarar
lektor B. med att undra, hur jag läst en §, där han —
"tydligt säger, att det antika versföredraget användt
intensitet". Men inte är detta något bevis för att det antika
versföredraget använde intensitet som taktdelningsprincip,
ännu mindre för nödvändigheten af intensitetens princip i
den moderna versläran.
Om det nu står fast, att versen grundas på
kvantiteten, så framställer sig genast den frågan, huruvida med
denna princip lättare lösas de spörsmål, som för
accentprincipen vållat sådana svårigheter. Ja, låtom oss ta ett
exempel. En svårighet, som accentprincipen ej kunde lösa, var
takgränsen. Lektor B:s princip medger blott fallande
takter, men han antager äfven stigande takter, hvarvid dock
"intensiteten" såsom taktdelningsprincip lika väl blir en
princip för den operiodiska oordningen som för den
periodiska ordningen. Med kvantiteten som princip kan man lika
gärna låta takten bestå af en lång och en kort som af en
kort och en lång stafvelse. Den korta såväl som den långa
stafvelsen har ett sonoritetsmaximum, som kan utmärka
början af en takt. Men kan icke detta sonoritetsmaximum
blifva princip såväl för oordning som ordning, då det
utmärker alla stafvelser? Nej, det permitteras icke nu, att en
trokeisk takt lika gärna kan utgöras af en kort och en lång.
Det är upprepandet af detta motiv lång—kort, lång—kort
som gör versen trokeisk, liksom motivet kort—lång, kort—
lång gör versen jambisk.
Man har en tid varit böjd att reducera alla takter till
fallande. Detta sträfvande har berott dels på accentteorien
dels på jämförelsen med musikens takter, för så vidt de
begränsas af taktstreck. Accentteorien bär sig ej längre, och
den musikaliska rytmiken har för länge sedan insett, att
taktstrecken icke begränsa de verkliga rytmerna eller half-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
