Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL FRÅGAN OM DYNAMISKA ACCENTENS NATUR.
97
ter a sig öfver hörselsinnets känslighet, har med en
"sfyg-mograf" undersökt utandningens förlopp vid talandet, med
en telegrafapparat studerat stafvelsernas tidslängd och har
slutligen utfört en räcka af experiment med fonografen.
Tyvärr hålla d:r R:s fysikaliska och fysiologiska
kunskaper icke jämna steg med hans entusiasm. Det framgår
till fullo af sid. 102—105 i hans uppsats, där han vill bevisa
hvad allt den dynamiska accenten icke kan vara. Jag kan
här endast anföra några få punkter af alla de missförstånd
och obegripligheter, som jag finner på dessa sidor.
D:r R. utgår från den Volkmannska satsen, att örat
ej kan uppfatta skillnader i ljudstyrka, som äro mindre än
3 : 4. Antager man nu 6 grader i deA dynamiska accenten,
så borde, för att de olika graderna skulle kunna hållas i
sär, den högsta graden minst erfordra fyrfalden af den
lägsta gradens ljudstyrka. Denna skillnad i ljudstyrka skulle
emellertid vara så stor, att "orimligheten genast springer i
dagen"! Alltså kan den dynamiska accenten icke vara fysisk
ljudstyrka. Så resonerar d:r R. Men enligt Vierordt har
man att i stället för det ofvannämnda förhållandet 3 :4 sätta
det andra ]/ 3 :}/ 4. Alltså skulle i en följd af 6 nätt och
jämt skiljbara ljudstyrkor den största endast behöfva vara
ungefär det dubbla och icke det fyrdubbla af den svagaste.
Men hålla vi också fast vid förhållandet 3 : 4, hvarför i all
världen skall det vara en orimlighet att antaga, att det
starkast accentuerade ljudet i en ljudföljd skulle besitta
fyrfalden af ljudstyrkan i det svagast accentuerade? Hade d:r
R. gjort sig den ringa mödan att i den hithörande
litteraturen efterse, med hvilka ljudintensitets-skillnader det
mänskliga språket i själfva verket rör sig, skulle "orimligheten"
för honom blifvit en enkel rimlighet. Enligt Pipping1 förhöll
sig genomsnitts-intensiteten hos vokalerna i de båda
stafvelserna af det finska saadaan som 15649 : 2243. a i den star-
1 Zur Phonetik der finnischen Spraclie (Mémoires (le la Société
Finno-ougrienne XIV). Helsingfors 1899, s. 228.
Språk och stil. III. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
