Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN PROSODISKA FRÅGAN.
• 157
det grekiska ëpY][io* hördes af en romare, så voro de
kategorier, som han hade till hands antingen o ^ ^ eller
^ — I den förra måste kvantiteten ändras, i den
senare accenten. Om nu romaren uppfattade ordet såsom lika
med endera af dessa typer, så gjorde han sig skyldig till
en akustisk villa beroende på association. Men om han icke
lyckades genast identifiera ordet, så måste hans omdöme
ett ögonblick blifva sväfvande mellan de båda
möjligheterna, tills han antingen verkligen märkte den nya
kombinationen eller bestämde sig för en af de kända. Men
äfven om han värjde sig för den akustiska villan, så
återstodo fysiologiska svårigheter, om han ville återgifva ordet.
Här svek honom väldet öfver artikulationsorganerna och
ordet blef i hans mun érëmus. I svenskars mun blir det erämos.
Men finländare kunna uttala det korrekt: eräcimos.
D:r M:s uppfattning af accenten äger en djupgående
betydelse för språket i sin helhet. Språket är icke, som
man vanligen tror, ljudspråk, utan muskelspråk. Vi höra
oss genom ljudet fram till artikulationen, som är det
egentliga språket. Örat spelar vid denna process blott en
förmedlande roll.
Man måste fråga sig, om ljudspråket är det enda
fenomen, vid hvilket det förhåller sig så, att den
frambringande fysiologiska processen, hvilken annars gäller som
medel, skall betraktas som väsen, under det att verkan, som
annars betraktas som ändamål, skall gälla som medel. Om
förhållandet är detsamma med skriftspråket, så spelar ögat
blott en förmedlande roll. Vi se oss genom skriften fram
ej till ljudspråket och därmed till betydelsen, såsom man
vanligen tror, utan till de handrörelser, genom hvilka
skriften frambringas. Men hvarför skulle icke förhållandet vara
detsamma med sången? Örat spelar blott en förmedlande
roll. Vi höra oss genom tonerna fram till artikulationen,
till de andnings- och tonbildningsrörelser i bröst och
struphufvud, svalg och mun, genom hvilka sången kommer till
stånd. Hafva vi själfva inga minnesbilder af tonbildning,
så sväfvar vårt omdöme i luften, åtminstone när det gäller
rytmen.
Detsamma måste väl gälla instrumentalmusiken. Vi
höra oss genom tonerna fram till de arm-, ben- och
fingerrörelser, genom hvilka musiken frambringas på fiol, piano
och orgel, och icke till förglöramandes — orgeltramparens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
