Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Preteritum af gråta, låta (sonare) och utvecklingen af samnordiskt ē
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRETERITUM AF GRÅTA, LÅTA ETC.
113
’leende’ (isl. glær); dalmål sjjmr ’skata’, Yästerb.
(Degerfors) §ir, (Burträsk) fir id.1. För uppländskan kan
jag ej anföra exempel ur den nu lefvande dialekten2,
men den nära släktskapen med gästrikskan gör
sannolikt, att samma ljudregel där gällt, och äldre
skrif-ningar som Seby (Kock Ark. XVII s. 370), eller ristningar
på uppländska runstenar som FrikiR (?), Sibiun (Pipping
1. c. s. 10 o. 14), si/, si/u ’själ’ (got. saiwala, jfr Kock
1. c.) få på denna väg en så vidt jag förstår
naturlig förklaring.
Fornvästnordiskt æ < æi framför iv skulle således i
hela Norrland, för så vidt målen äro kända, motsvaras af ë.
Men också ett æ af annat ursprung, uppkommet genom
i-omljud af ä, har i stora delar af det nordsvenska
dialektområdet palataliserats till ë. Så i Västerbotten,
Ångermanland, åtminstone delar af Jämtland (östra och norra?),
1 ii ßr förstås enklast som en senare utveckling af ë genom
stadiet ie eller jë (jfr jë ’lie’ m. fi.), beroende på den föregående,
palatala konsonanten. Exemplet är det enda i sitt slag, med urspr.
ë efter Ä-ljud, hvarför kontrollexempel saknas. Men det synes
föga djärft, om också blott för detta enda fall, att anta en
utveckling ë > t, således *skjër > *skjier > *sßier > ßr, då äfven eljest k (g)
i västerbottniskan haft en palataliserande inverkan på en följande
vokal (se Lindgren § 37, an. 1, f.), och liknande företeelser finnas
flerestädes i-nordsvenska mål. I norra Västerbotten har ë äfven i
andra ställningar blifvit i, t. ex. kni (se Widmark Bidr. till Vestb.
landskapsmål 1863 s. 11). Och i delar af Tröndelagen, där också ë
normalt "brutits" till ie eller je, uppträder stundom i stället ett i "ved
påvirkning af følgende palatal" (och äfven i andra ställningar),
t. ex. tijj ’f)étt’: se Larsen Trondhj. dial. slægtskapsforhold s. 84 och
Norvegia 1902 s. 174 f. En medverkande omständighet kan ha varit
ett u i ändelsen (jfr ofvan s. 109 och nedan s. 115 not 5). Det är,
så vidt jag vet, endast i Västerbotten, som skiör skær ’skata’ visar
i-vokal, och att endast för dessa särdialektiska former uppkonstruera
särskilda urnordiska utgångsformer, med annan vokal än den vanliga
i ett för öfrigt hypotetiskt suffix, synes mig metodiskt föga tilltalande.
2 Möjligen Sebende, by i Söderby-Karl på näset mellan Erken
och Brosjön. Hör hit också Seunda, nu Siende, häradsnamn i s.
Västmanland ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
