Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Epiteton ornans hos Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
RUBEN G-.SON BERG.
redan var afslutad* och nästan fullständigt utgifven.
Kronologin för de vitaliska dikterna är det emellertid inte
möjligt att fastställa i ett och allt; i synnerhet gäller detta
senare tiden af hans lif. Emellertid ryms hela hans vittra
verksamhet inom en tid, som väsentligen bestäms af en
riktnings — nyromantikens — poetiska form. Han
upplefde flera utarbetade stilar af personlig bestämdhet,
framför andra Atterboms perspektiviskt lyriska, Stagnelius
oljefärgsaktigt glansfulla och Tegnérs gnistrande
förståndskvicka ordasätt.
Epiteter äro öfver hufvud ovanliga hos Vitalis.
Äfven i stanzerna — där adjektiv annars gemenligen
frodas — äro de fåtaliga, och man råkar långt oftare
naket substantiv än substantiv med epitet. Denna
hus-hållsamhet, som tycks drabba alla satsdelar och alla
sakord lika, är gifvetvis ett af de viktigaste skälen till att
Vitalis diktion förefaller så enkel och osmyckad. I den
mån man kan bestämma dikternas ålder, är del tydligt,
att Vitalis allt mer och mer minskat epiteternas antal,
fjärmat de mera egendomliga och sökt det nästan
adjektivlösa uttrycket — naturligtvis i medveten motsättning
mot det härskande tycket.
När nu Vitalis nyttjar epiteter, äro de merendels
just ornantia, och de karaktäriserande förekomma endast
sällan. Likväl måste man i detta afseende klyfva hans
alstring itu; hur omöjligt det än kan tyckas psykologiskt,
är detta en nödvändighet ur stilistisk synpunkt och
medför i själfva verket ingen psykologisk svårighet, eftersom
dualismen endast sträcker sig till maneret, som tydligen
bestämts af konstnärliga hänsyn och inte beror på inre
egendomlighet. Den ena delen, den med mager
epitetflora, är den allvarliga poesin, den andra är den komiska,
och mellan dem är klyftan djup. Den allvarliga dikten
är tämligen abstrakt och utvecklas, som sagdt, till allt
mera förenkladt uttryckssätt. Den är på samma gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
