Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Olson, Emil. Några anmärkningar till R. G:son Bergs “Lexikaliska bidrag till finländskan i våra dar“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NA GRA ANMÄRKNINGAR.
157
bindeisen (i det närmaste) sammanfallit i uttalet och därför
kunnat ömsesidigt ersätta hvarandra. Jfr med afs. på dylik
växling (kak.) I : r i sv. dial. Landtmansson Västgötamål.
1-och r-ljud, s. 66 ff. o. där citerad litt.
krassa1. Som bekant voro åtskilliga
konsonantassimilationer — bland dem ts > ss — som nu äro försvunna ur
skriftspråket och det vårdade talspråket vanliga i äldre sv.
(jfr Hellquist Studier i 1600-tal. sv., s. 84 ff.). I
öfverensstämmelse härmed kan man vänta att äfven af verbet kratsa och
sbst. krats finna former med ss i äldre tid. Jag har funnit
ett ex. på hvartdera: krass hos Lind (1749), krassa hos J.
Leche i Vet. akad. handl. 24: 88 (1763). — I en viss
betydelse ha dessa ord äfven på svenskt område regelbundet
uttalet med ss, nämligen i det åtminstone dial. (Skåne)
förekommande hvardagliga uttrycket "något (en dryck osv.) krossar",
dvs. "rifver (i halsen)", äfven "det krassar efter något",
liksom också i det vulgära krassborste (i öfverförd användning om
person) och det däraf bildade adj. krassborstig.
[krokna. Tillägg: krokna af i samma betydelse: Gr. M.
Wænerberg (18 . . ?) i Förh. o. upps. 16:132 (1903)].
kräka — äldre nysv. riksspråkets kråka, krypa, kräla,
af lågt. krëken (t. kriecheri) — förekommer ännu i åtskilliga
sv. (äfv. östsv.) dial. Intet af de arbeten jag rådfrågat (Rietz,
dial.-ordböcker af Freudenthal o. Vendell) upptager emellertid
detta verb annat än som intransitivt.
kut, sälunge, ung säl, är ingen finlandism. Under den
med finl. öfverensstämmande sing.-formen kut möter ordet t. ex.
hos Lind (1749), C. J. Bergman Gotl. skildr. 292 (1882)
Lunds Dagbl. 1903, n:r 272, s. 2. Under formen kute
upptages det af Dalin (1850). En tredje sing.-form kuta antydes
af pl. kutor hos C. W. Källström Handledn. i jagt 151 (1850) ?
Pl. kutar: Hulphers Norrl. 4:279 (1779), Swederus Skand.
jagt 342 (1832), är med afseende på sing. obestämbar.
Ordet synes ha en vidsträckt spridning i synnerhet i norrl.
och östsv. dial. (jfr Rietz samt Freudenthal Närpesmålet,
Freudenthal o. Vendell Ordl. öfv. de estl.-sv. dial., Vendell
Pe-dersöre-Purmo-målet) och är sannolikt ur dessa dial. upptaget
i riksspråket. Härpå tyda också uttalanden af ett par äldre
1 Detta ord borde väl för öfr. snarare ha upptagits bland
afvikande uttalsformer än bland egendoml. i ordförrådet?
* Af honom anges ordet emellertid som ett "gutarnas" namn
på en säl öfverhufvud taget, icke blott unge.
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
