Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Ur Almquists “Om svenska rim“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 RUBEN G-.SON BERG.
akademins språklära och Palmblads metrik. Ett af de nya
dragen är antagandet af enstafviga versfötter. Ännu i
dag är deras tillvaro bestridd — se t. d. Paulson i Språk
och Stil II: 158 — och Beckman (Svensk verslära, 45 ff.)
torde ha varit den första, som utförligare behandlat dem.
Ked an i Almquists språklära finnas de emellertid omnämnda,
men där betraktar han dem endast som upptakt och
slutfall (a. a.3 sid. 199). Tyvärr anför Almquist i "Om
svenska rim" aldrig några tryckta vitterhetsalster; vi kunna
därför inte bestämdt afgöra, hur han tänkt sig
förhållandet. Men det förefaller ju, som om han antagit
möjligheten (tillvaron) af enstafviga takter uti sällsynta
ersättningar för fullare takter1. Almquist tycks hos oss
ha varit deras första svenska upptäckare. Yärdt att
påpekas synes mig också att Almquist framhåller, det
tre-stafviga takter af formerna — — >- och — — — (d. v. s.
efter vår beteckning: ss’s och s’ss’) "reduceras hos oss
vanligen till andra takter", något som väl betyder att
Almquist för svenskan inte antog andra trestafviga takter än
daktyl och anapest. Han säger i annat sammanhang äfven,
att i ett jambiskt versslag kunna inga spondéer hålla sig;
de gå opp i jamberna, som han uttrycker det, och det
blir idel "plana jamber". Modärnt är också, att
Almquist antar fallande päon som en svensk versfot; äfven
dennas tillvaro är betviflad (t. d. af Paulson, a. a.).
En fjärde indelningsgrund är:
"Rimmets slag. Dessa slag äro fyra: a) enstafvigt
rim; b) tvåstafvigt rim, (hvilka två slag man ock brukar
1 I förbigående sagdt: hur kan Beckman anta enstafviga takter,
när han (sid. 44) vägrar spondén, därför att den negligerar bl. a.
gränslinjen mellan stigande och fallande rytm? Skall pausen bilda
den svaga taktdelen till den enstafviga takten, hvarför har Beckman
då ej gett den benämningen: fallande enstafvig takt? — Samma
anmärkning göres af Paulson (S. o. S. II: 158), som likväl ej tycks ha
uppmärksammat, att Beckmans förkastande af spondén och antagande
af principiellt enstafvig takt strida mot hvarann, utan endast
betviflar tillvaron af sistnämnda fenomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
