Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Berg, Ruben G:son. Ur Almquists “Om svenska rim“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
RUBEN G-.SON BERG.
de tycka en sak är just som en annan, ett namn är som
ett namn, ett läte som ett läte; intet vidare; och de
märka ingen åtskillnad — de höra endast ljud, men
sen-téra ej hur deras ton låter, ej huru de vibrera, ej med
hvad kolorit de klinga (dumt sagdt, men bra)." För
honom är det också en hufvudsak att skalden förstår att
"bibehålla musiken, tonarten uti versen".
Hvad vi vanligen kalla oblandade versfötter får af
Almquist namnet plana ("plana iamber och trochéer");
transcenderande ha "inslag af andra versfötter", d. v. s.
äro blandade. Han har iakttagit att de oblandade
versfötterna äro oerhördt talrika och att kongruensen
förorsakar svårigheter. Sålunda heter det på ett ställe:
"Nu är förhållandet–att våra poemer, i
allmänhet taget, till minst trefjerdedelen, gå på iambiska
eller trochaiska verser. Dessa flyta förträffligt i vårt
språk; de äro så naturliga, kunna göras så vackra, och
tala så oaffekteradt till känslan, när de äro goda, att det
vore nonsens att utdöma dem ur poesien." Och på ett
annat ställe: "Vår Versbyggnad, i en myckenhet fall,
fordrar för en stor mängd ord en viss meter; men
hvilken meter, eller tonvigt, sjelfva vårt språk motstrider,
emedan det för dessa ords uttalande fordras en annan
tonvigt. Yi ha således, att antingen utesluta alla dessa
tusentals ord ur våra verser^ eller ock bryta mot vårt
eget språks sanna natur i uttalet." Härigenom uppstår
hvad Almquist kallar amfimalcerfrågan. Ord af daktylisk
art låta sig nämligen amfimaTcreras, så t. ex. i denna vers:
Jag sjunger Skördarne | och den förenta gröda.
-ne är här långt, säger Almquist, dels som andra
stafvelse i en jamb och dels för takthvilans skull. Men han
är öfvertygad om att Oxenstierna själf inte varit
medveten om att han i sin vers förändrat den naturliga
tonvikten. Almquist kräfver godkännande af denna
ändrade betoning, äfven när det gäller rim. Han vill rimma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
