Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Kallstenius, Gottfrid. Recension af B. Risberg, Den svenska versens teori. Förra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSION.
41
nytt arbete i dessa frågor har sålunda att påräkna kritikvaket
intresse.
Ett arbete, som särdeles väl synes mig förtjäna
vetenskapsmännens studium och begrundande, är lektor Risbergs
ganska stort anlagda metriska afhandling, hvars första del,
rytmik och prosodik, utkommit. Efter företal, kort
litteraturförteckning och inledning lämnas s. 6—23 en framställning
af rytmens väsen. Förf. antar — som det synes mig på
mycket goda grunder — att rytmens konstmässiga
användning utvecklat sig ur gåendet. I anslutning härtill gör sig
(s. 13 f.) förf. den frågan: hur förhåller sig vid gåendet den
starka taktdelen till den svaga? Ar endera längre, eller äro
bägge lika långa? För att bevisa, att det senare är fallet,
rekommenderar förf. att göra det svaga momentets inträde
förnimbart genom att taga ett steg med fotombyte1 eller att
markera takten genom att lyfta och sänka fotens främre del
och vid upplyftandet låta den träffa en slå: i bägge fallen
skulle man då förnimma den svaga taktdelens inträde midt
emellan de starka (fotens nedslag). Ingendera metoden är
osviklig. Jag hade under min skoltid en kamrat — nu en
framstående geolog och berömd polarforskare — som inte
kunde lära sig att byta om fot under marschen, om han,
såsom kanske ej så sällan var fallet, råkat börja med galen
fot: han placerade nämligen två korta och snabba steg i
valstakt mellan de ordinarie. För honom uppdelades således icke
stegen med nödvändighet i två lika långa delar. Och hur
lätt och vanligt är det icke att, om man stampar takten mot
golfvet och en slå, låta foten träffa slån på sista fjärdedelen
i 3/4 takt. Experimentet med taktstampningen hör ju för
resten inte ihop med gåendet och bevisar intet om detta. Att
de bägge taktdelarna vid marsch icke nödvändigt äro lika
långa, synes mig godt framgå däraf, att ett par af de mar-
1 "så att två steg efter hvarandra göras med samma fot",
tilllägger förf., ett yttrande som mycket lätt kan missförstås därhän, att
förf. skulle mena, att man skall hoppa på ett ben ett slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
