Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Om e- och ä-ljuden i uppländskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM C- OCH di-LJUDEN I UPPLÄNDSKAN. 55
Dessa fyra reglor antog jag vara allmänt uppländska,
med de modifikationer (särskildt vidkommande den första och
tredje) som framgå af utredningen s. 116 och 117 med not1 och2.
Dessutom antog jag två andra regler med mera
begränsad giltighet:
5) Sammanfall af vokalerna i läsa (legere) och i sten.
Detta betecknas sid. 114 såsom stockholmskt och
stadsspråk-ligt, ej tillhörande den egentliga uppländskan. Sid. 117
beröres det närmare, där jag säger, att det också tillhör
"Mälarbygderna i södra delen af Uppsala län. Här ha e- och
ä-lju-den (af d, ë, t) alla sammanfallit i g eller dess ekvivalenter".
6) Öfvergång af alla ä-ljud, äfven de urspr, korta, till
e (d. v. s. ie) efter palatala konsonanter: ex. ked (hied) kedja.
En mera begränsad öfvergång: s. 116.
Några af dessa ljudregler torde här kräfva en utförligare
kommentar.
Beträffande den första tror jag det vara tillräckligt att
hänvisa till min förra uppsats, hvars ämne och egentliga
rai-son d’étre synes mig vara just ett uppvisande, att en sådan
ljudregel gäller för Uppland.
Angående ljudöfvergångens ålder vill jag här tillägga,
att den väl helst bör vara äldre än förlängningen af urspr,
kort ä i kortstafviga ord, hvilken i regeln gifvit långt ä-ljud
(se Språk och Stil I s. 17). Ty ett motsatt antagande skulle
föra med sig, att vi för tiden närmast efter
stafvelseförläng-ningen finge tänka oss tre olika "c, äu-vokaler i uppländskan,
en (mest sluten) för gammalt ë, en annan (något öppnare’?) för
äldre æ, en tredje (ännu öppnare?) för förlängdt cfe, ett
språk-tillstånd, som förefaller mig rätt otroligt.
Den andra regeln (bik > bäkk) har jag formulerat i
största möjliga korthet, och den synes mig vara värd en
vidlyftigare utredning. Jag tror, att detta sker lättast, genom att
jag här afskrifver en behandling af den, som jag redan förut
gifvit, nämligen i en äunu otryckt uppsats "Undersökningar i
uppsvensk ljudhistoria" (afhandling för fil. lic.-examen, inläm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
