Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Om e- och ä-ljuden i uppländskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM C- OCH di-LJUDEN I UPPLÄNDSKAN. 59
al, æi eller t. o. in. at1. Framför r har långt uäu väl ofta ett
något öppnare uttal, som af vissa uppteeknare (t. ex. Tiselius
för Fasternamålet) tecknas æ2. Det korta uäu (t. ex. i vägg),
är väl i regel rätt lika det motsvarande långa men skrifves
dock af flera æ: så Tiselius. Det kan väl dock sättas i fråga,
om inte också det korta Upplands-ä i allmänhet får anses
vara något annat, än hvad man i andra svenska dialekter
menar med æ3. — Jag betonar att jag med afsikt formulerat
min regel i Pret. s. 116 så, att den ej blir detsamma som
en ljudlag ce > ä. Jag befinner mig här i medveten
opposition till äldre undersökningar. Man har tidigare antagit en
sådan ljudlag och trott, att dess tillvaro i äldre tid skulle
kunna styrkas af skrifmngar med e för ä. Men äfven om
vi antoge, att en sådan funnits, hur skulle den kunna
studeras i ortografiens historia. Vi tänka oss, att de medeltida
uppländingarne haft ett ä-ljud af samma beskaffenhet som
andra svenskar nu ha, d. v. s. i landsmålsalfabetet: æ. De ha
betecknat den med æ. Så ha de haft ett e-ljud, skrifvet e.
Nu uppkommer en liten fin nyans i ä-ljudets uttal, så att en
landsmålsforskare, om han finge höra det, snarast skulle
beteckna det med &. Men var det någon anledning för
uppländingen att ändra sitt skrifsätt ? Om ljudet nämligen
fortfarande hålles skildt från hans e (ett e soin ju i sin tur
kunde ha förskjutits t. ex. till * eller ie, ty därom veta vi
ju intet.) Så vidt jag förstår, höra ljudändringar af detta slag,
då ett ljud i hela den ordgrupp, hvari det uppträder, förskjutes,
utan att sammanfalla med något annat ljud, i regel icke till dem,
vi kunna studera i våra handskrifter. Jag erinrar om hur
engelskt långt l genomlupit en lång skala till det nuvarande
diftongiska ai, utan att ortografien blifvit en annan, hur de
1 Jfr Sveam&len s. 9 och 57.
2 Jag fr&nser de fall, då à framför r, gifvit tf, en företeelse,
som jag här ej kan beröra.
3 Jfr Tiselius § 103: wDet torde åtminstone i vissa ställningar
vara mindre öppet än det sydsvenska korta æu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
