Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Om e- och ä-ljuden i uppländskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
BENGT HESSELMAN.
grek. fr i forntiden betecknade explosivor, nu frikativor.
eller hur fsv. u i nysvenskan blifvit ett ljud. som utländingar
snarast vilja teckna y: men vi svenskar skrifva det alltjämt
med «, så länge vi kunna skilja det från rart y. Däremot,
om t. ex. i-ljudet i fornsvenskan endast i vissa ställningar
(kombinatorischer Lautwandel) förändrar sig och sammanfaller
ined e, så att t. ex. en del af de ord som förr haft t, de
kortstafviga eller de, där i följes af >\ öfvergå från i-gruppen
till orden med e, är det en ljudlag af annat slag, som helt
naturligt snart ger anledning till förändring i skrif sättet.
Man skulle kunna kalla det förra slaget ljud föränd ringar och
dessa senare Ijudöfvergàngar. Det är ju närmast om det
senare slaget, som språkhistorien handlar.
Vi få således ej göra oss någon förhoppning att kunna
bevisa en ljudlag æ^>a ur uppländsk ortografi1. (De
skrif-ningar, som man tänkt sig skola visa den, liero också på helt
andra saker, se nedan.) Men liksom man genom jämförelser
ined andra språk och resonemang af olika slag har spekulerat
sig till, att svenskt långt uuu troligen genomgått en utveckling
«>u (linalf.), skulle man ju också kunna räkna ut a-ljudets
historia i Uppland. Men här äro vi inne på hypoteserna och
kunna inte vänta oss historisk visshet, som t. ex. ifråga om
i>e i ord som bckk.
Man har då fäst sig vid, att ä-ljudet (isl. e och i
bæra och hæfia) i andra svenska dialekter, kanske de flesta,
har valören æ och förmodat, att detta också varit det ljud
som fornsvenska handskrifter betecknade med æ. Också
fornisländskan skulle haft æ och i så fall finge man en
öfvergång æ > ß. (lrnalf.)
Men detta är ju blott en lös förmodan, och man kan
med fullt samma rätt påstå, att æ i fornuppl. skrifter
be-tvder fi.
Man kan tydligen inte invända, att det ju betecknas
1 En annan sak är, att icke-uppländingar naturligtvis skulle
kunnat förväxla ljuden, om de försökt skrifva uppländska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
