Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Om e- och ä-ljuden i uppländskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM C- OCH di-LJUDEN I UPPLÄNDSKAN. 71
heeff conspicuus, läfwer lefver skulle kunna vara "en antydan
om tillvaron af s. k. uppländskt e-ljud, ß". Likaså trodde
jag icke, att Beckman, då han efter Hof iakttagit den
högsvenska växlingen mellan bäck, beck; bätta, hetta : wän, wen,
kunnat tänka sig, att denna växling vore att förklara "ur kända
språkhistoriska förhållanden såsom t. ex. urgermanskt a-, resp.
i-omljud".
Då prof. Noreen i Altschw. Gram. § 105 talar om att
i nysvenska dialekter i Uppland och Norrland æ blifvit ë
och finner spår af denna öfvergång i Upplandslagens
sporadiska skrifningar med e för æ i t. ex. et ätt, skulle man ju
kunna tänka sig, att han härmed åsyftat samma ljudföreteelse,
som jag utförligt behandlade i Pret., nämligen sammanfallet
af samnord. æ och ë till ë, d. v. s. ie1. Till denna tolkning
af sina egna ord synes prof. Noreen (1906) ansluta sig, då
han i "En rättelse" yttrar om det anförda stället: "Här är
sålunda, som synes, endast tal om öfvergång af långt æ till
c, hvarom doc. H. själf s. 119 yttrar: Det uppländska
sammanfallet af ë och är troligen af hög ålder. Möjligen
ha vi till och med att se spår därtill i Upplandslagens
skrifningar" etc. Det vore ju också möjligt, att prof. Noreen
verkligen menat detta och att han redan då iakttagit sådana
uttalsformer med ie af ord med gammalt æ och ë, som jag
anfört i min uppsats. Men då jag skref min uppsats,
föreföll mig denna möjlighet så osannolik, att jag ej tog den
med i beräkningen. Jag föreställde mig nämligen då, att de
där uppländska ie-formerna icke kunnat vara kända redan
1897. Och ej häller den egendomliga geografiska
fördelningen af formerna gret och let i svenska dialekter. Ty det var
ju dessa två iakttagelser, iø-formerna och fördelningen af gret,
1 I förbigående må här anmärkas, att öfvergången i Norrland
(Burträsk) icke är direkt jämförlig med den uppländska, sådan jag
fattat den. Ty i Burträsk har ju æ i regel icke sammanfallit med
samn. ë, som där brutits till jë (Lindgren 128) eller blifvit i (S. o. S.
V 113 not), och naturligtvis ej heller med ë< ei, då ju ei står kvar
okontraheradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
