Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Geijer, Herman. Om sättet för dialektala ortnamns upptagande i riksspråket I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
HERMAN GEIJER,
vikande från de vanliga skriftformerna som Helgsjö 1 för
Häll-sjö (by i Dals socken). Ehuru namnformen HällsjÖ icke är
allmänt bekant öfver bela landet såsom Sollefteå, är den dock
på orten den enda, som brukas i skrift och i riksspråksuttal.
Den har visserligen sitt ursprung i en oegentlig skrifning,
men har brukats ända sedan 1600-talet och är nu fullt
häfd-vunnen, under det att dialektformen blifvit så tillbakaträngd,
att den nu synes vara mindre vanlig äfven bland
allmogen. Formen Hällsjö är den enda, som alltid kan användas.
Situationen är således inom den trängre sfär, där namnet
användes och har någon betydelse, väsentligen densamma
som med namnet Sollefteå, och något praktiskt skäl att
söka reglera namnformen torde ej finnas. Tvärtom måste en
reglering endast medföra praktiska olägenheter, bortsedt från
att riktigheten af den föreslagna reglerade formen Helgsjö är
oviss, då det ursprung för namnet, som i denna skrifning
antydes, icke är det enda möjliga. Från dialektformen hö§0
Håssjö afviker den föreslagna formen ännu mer än från den
hittills vanliga skriftformen. I det följande vill jag söka
visa, att om vid ett dylikt namn dialektformen är den enda
som existerar, det alltid med fördel låter sig göra att med
jämförelsevis ringa förändring i skrift uppta dialektformen
sådan den är, i stället för att konstruera en
riksspråksmotsvarighet enligt den metod, hvarpå Helgsjö är ett exempel.
Något annorlunda ställer sig frågan om lämpligheten af
en reglering vid ett sådant nainn som bynamnet Nordsjö i
Långsele. Äfven denna namnform synes redan på 1500-talet,
om ej förr, lia uppstått genom godtycklig skrifning ur ett
ursprungligt NorsjÖ, men liar nu vunnit häfd och är allmänt
bruklig i skrift och på skriften beroende uttal. Men vid
sidan däraf förekommer bland riksspråkstalande uttalet nà$o
motsvarande ett NorsjÖ, som synes vara minst lika vanligt
eller, bland i socknen bosatta öfverklasspersoner, som på
grund af sin vana vid namnet äro mindre beroende af
skriftbilden, kanske vanligare. Bland de dialekttalande lyder
namnet afgjordt vanligast no§o eller ngf&, hvarvid f är en i
dialekten vanlig representant för ljudförbindelsen r + f liksom
1 Vid citeringen ftf Ortnamnskommitténs förslag till
namnformer har jag följt anteckningar, gjorda under kommitténs behandling
af namnen. Möjligen kunna de definitiva, i form af ändringslistor
insända förslagen i något fall skilja sig från de sålunda af mig
citerade förslagsformerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
