Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dialektala o utnämns upptagande i riksspråket.
37
till Lommarna o. s. v. Det förefaller som om ändringen till
Vemyren snarast skulle vara egnad att väcka föreställningen
om en myr i stället för om gårdarna. För personer med icke
norrländskt riksspråk kan visserligen till en början en sådan
form som Vemyra förefalla något främmande, i synnerhet i
skrift; men i det lokala riksspråket förekomma dylika
namnformer allmänt i tal, och skriftbruket är i detta afseende mycket
vacklande. Att genomföra riksspråklig artikelform i alla
ortnamn af sådan typ som Vem yra skulle, om en sådan princip
tillämpades på norrländska ortnamn i allmänhet, leda till en
massa namnändringar, äfven af sådana namn, som i former på
-a blifvit häfdvunna och kända i vidare omkrets.
Ortnamnskommittén har också sedermera, vid granskningen af
uppländska kartbladsnamn, frångått denna princip i fråga om namn
på -myra och i stället genomgående normaliserat dem till
-myran. Ordet är nämligen i flertalet nordsvenska dialekter
ott svagt femininum och heter i öfverensstämmelse därmed
äfven i nordsvenskt riksspråk mycket ofta i obestämd form
sing. myra, i bestämd form myran1. I dialekterna åter kan
myra ej vara annat än bestämd form — den obestämda heter
myre eller myr — och tar man alls upp dialektordet
behöfves därför icke n:et såsom böjningsmärke. Att -myra i
ortnamn är bestämd form, är i orten lika klart för
riksspråkstalande, som för dialekttalande. Ser man på förekomsten af
ortnamnsformer på -myran, -brännan och dylikt, så synas de
väsentligen höra hemma i skrift, icke i tal, och äfven i skrift
stå tillbaka för former på -myra, -bränna o. s. v.
I transskriptionerna af namnen på dialektalt -myra sökte
jag därför till en tid genomföra skrifningen -myra. Detta
torde dock vara olämpligt för åtminstone en stor del namn,
nämligen dem, som äro namn på verkliga myrar och i hvilka
ordets appellativa betydelse gör sig så gällande, att
anpassning till det vanliga appellativets böjningsform myren faller sig
naturligast, såsom här i Stormyren, Lillmyren, Bruksmyren
o. s. v. Dylika namn torde också allmännast skrifvas på detta
sätt, äfven där man låter namn på byar, gårdar och dylikt,
som Vemyra, Storbränna o. s. v., behålla sin dialektala än-
1 Som ett exempel på förekomsten af formen myran som
appel-lativum i lokalt riksspråk kan anföras, att i E. O. Arenanders
nyligen utkomna skrift ’Jordbruksmöjligheterna i Norrland’ användas i
bestämd form singularis myren och myran jämte hvarandra, och likaså
i pluralis myrarna och myrorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
