Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rydbergs dikt längtan.
103
Dunklet i den sista bilden är liksom en förberedelse
till det resignerade svaret p& frågan, vad som ligger bakom
det stora havet: kanske detta av ingen kan förstås. Och så
vänder dikten tillbaka till sin utgångspunkt: denna längtan,
som aldrig upphör och som ej låter stilla sig av någon
resignation. I de två sista stroferna stegras denna längtan till en
lidelse, som gränsar till förtvivlan; och hela världsalltets
trånghet och tomhet inför en sådan längtan karakteriseras i
en tavla, vars klara åskådlighet fäster dess innebörd i
läsarens minne med oförgänglig skärpa: sökaren, som vid
världsalltets gräns lutar sig ut mot icke-varats tomhet och ropar ut
allt vad han letat efter, samlat i ett ord: Gud. Det är ett
fint drag, som pekar in mot diktens kärna, att i kontrast till
ropet ställes den vida tystnad, som icke ens äger ett eko att
svara med.
Det utropstecken, som följer på diktens sista ord,
motsvarades i det ursprungliga manuskriptet av ett frågetecken.
Det förefaller mig som skulle frågetecknet bättre svara mot
diktens anda. Men utropstecknet är mer Rydbergskt. Denna
brottning mellan tvivlets frågor och visshetens utrop var
ju ett ämne, som Rydberg gärna kom tillbaka till. Man
kan sammanställa detta utropsteckens mening med slutet på
Grubblaren.
Med god ekonomi har ordet Gud sparats till diktens
slut, där det anbragts med all den emfas, som kan samla sig
i ett slutord. Den genom hela dikten oroligt fladdrande
känslan föres vid detta ord i hamn, spänningen löses, och på
det sättet, att slutordet leder över till en annan tankesfär.
Det är ett av lyrikernas vanliga slutgrepp. Men kanske har
Rydberg själv ej menat det fullt så, som väl de flesta läsare
fatta det. För honom har slutordet ej blott varit en avledare
för känslospänningen, det har ock varit som en tolkning, en
blixt av ljus, som belyser allt det föregående men också
glöder av samma mystik som genomgår hela dikten. Hans
gudsbegrepp har varit starkt känslobestämt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
