Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
josua mjöberg.
Geijer har i sin sång På Nyårsdagen 1838 begagnat sig
av ett liknande slutgrepp:
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Här är diktens stämningsstyrka i hög grad beroende av dess
första och sista ord och deras kontrasterande växelverkan.
Men slutordet är liksom i Rydbergs dikt nyckeln till det hela
och ställer allt det föregående i ny och stark belysning.
Rydbergs På verandan vid havet slutar också med ordet Gud.
och även där lyser det upp dikten som en blixt.
Den lidelsefulla styrkan i skaldens längtan, som fått
ett så samlat uttryck i de sista strofernas stegrade glöd, har
också gett upphov åt ett par andra från stilsynpunkt
intressanta företeelser: flera hopningar och upprepningar. Under
hopningens namn må då förstås sådana omsägningar som
begynnelsestrofens :
1 Han längtar, längtar och anar,
han vandrar, söker och spanar
alltjämt och överallt.
Det är tydligt att detta stilistiska grepp här avser att måla
känslostyrka. Den konstnärliga hopningen har ofta den
uppgiften. Men det ligger därför också i dess natur att den
icke blott förnyar en föreställning, som förut meddelats, utan
även stegrar den. Den vill icke tugga om, och därför väljer
den gärna ett ord, som ger en ny skiftning åt den redan
meddelade föreställningen. Ordet anar lägger en ny
skiftning till längtar, ehuru — eller rättare sagt emedan — de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
