Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIÖTA KIÄMPA-WIS A.
209
Läs också slutstanzen i dikten:
Vänd och Sång-Möia giän; ty Solen går i Skogen:
Och Lutan trötnar heelt utaf de månge Slag,
Du giordt; Bärg-skuggan giörs och Lång: och Grannen Plogen
Uhr Marken drifver hem: och fast bå Du och Jag,
Om så Förmågan är, haa ännu meer i Högen;
Haar lijkväl Gråta Mått och Siunga haar sin Lag.
Men Oförmågan giör oss Bägge här påminte
Att sägia; när Vij haa sagt Allt: Vij Haa Sagt Inte!
Det synes lätt att förstå, att en skald med denna
läggning, kan falla på en sådan idé, som att besjunga segern vid
Narva i en dikt på allmogemål1, och som han stämt i
folkvisans tonart, han, som säkert från ungdomen svärmat för
folkvisorna, icke mindre än för annan poesi2.
I stockholmaren Holmströms dikter finner man ej något
allmogemål — däremot talrika spår av stadsdialekt3 — och
knappast heller ett enda drag i skildringen, som är hämtat
ur lantlivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
