Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
«T. E. HYLÉN.
misstänka, att den inkommit i svenskan genom sådan
främmande påverkan, Jag har dock starka skäl att tro, att så
ej är förhållandet. Under en mångårig skolverksamhet har
jag haft rika tillfällen att konstatera dess frodiga tillvaro i
kriaböcker hos pojkar, som för övrigt ej tagit starka intryck
vare sig av de klassiska, romanska eller germanska språken.
Jag har förmanat, och jag har satt bockar. Men mestadels
har det varit för döva öron och icke seende ögon. Orsaken
till pojkarnes upprepade blunder är nog att söka i kollektivets
eget pluralisbegrepp, som lurar dem att bruka plurala former,
där den stränga grammatikan vill ha singularis. N. Linder
(Regler och råd angående svenska språkets behandling s. 144)
uttalar visserligen som sin åsikt, att "fel af ifrågavarande
beskaffenhet uppkomma genom förvexling af verkliga
pluralformer med till betydelsen nära stående kollektiva
singularis-former", men detta räcker icke till att förklara samma
benägenhet för pluralis hos kollektiver, för vilka inga betydelselika
pluralformer genast stå till buds, varför jag håller före, att
kollektivets inneboende pluralbegrepp såväl i vårt som andra
språk framkallat dylika konstruktioner.
Emellertid predikas i våra dagar allmänt från
skolkated-rarna, att i vårt språk måste sådana betraktas som
barbarismer, och våra skolgrammatici, åtminstone av yngre datum,
vilja ej medgiva svenskan hennes närmaste släktingars friheter
i detta hänseende. Varken hos Nils Tiällmann (Svensk
språk-och skrifkonst, 1696) eller Anders af Botin (Svenska språket
i tal och skrift, 1792) finner jag något direkt yttrande om
denna företeelse, men den senare formulerar som en regel utan
undantag (s. 198): "verbum svarar emot sitt nomen i lika
numero, så att om nomen är singulare eller plurale, brukas
verbum äfvenså". Ett bestämt uttalande i frågan förekommer
först hos P. G. Boivie (Försök till en svensk syntax, 1826).
Som huvudregel uppställer han samma fordran som sin
föregångare (s. 18): "nomina collectiva, ehuru de beteckna flera,
böra likväl hafva verbum finitum i singularis, då de själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
