Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
«T. E. HYLÉN.
•
subjektets och predikatets kongruens gör han ett undantag
(s. 81): "om ett kollektivt substantiv är subjekt, kan verbet
stundom sättas i pluralis, fastän subjektet är singularis". Icke
ens så medgörlig är David Sjöstrand (Lärobok i svenska
språket, 1865). Med sträng konsekvens upprätthåller denne kravet
på överensstämmelse i numerus mellan substantivet och dess
bestämningar, ja han går så långt, att när den frisinnade
Boivie (s. 19) anmärker, "att kollektiva ord, ställda i subjektet
ihop med ett annat substantiv, som är plurale, kunna taga
till sig ett verbum eller något annat predikatsord. i pluralis",
ocli Sjöstrand själv ej vill förneka ett sådant språkbruk (en
mängd sjuke lågo där), han (s. 68) för att rädda kongruensen
fattar partitivattributet som subjekt och kollektivet som
attribut till detta. Stränga kongruenskrav angående numerus
uppställer även J. A. Aurén (Svensk språklära, 1880), vilken
(ss. 79, 95) endast för predikatsverbet till subjekt i singularis,
som har ett partitivt attribut i pluralis, medger rättighet att
stå i singularis eller pluralis. Intet annat fall finner heller
nåd för N. Linder (Regler och råd, 1886), som kraftigt (s. 144)
varnar för att falla för frestelsen att behandla kollektiv med
tanke på deras pluralbegrepp: "när kollektiva ord stå ensamma
i singularis, akte man sig för att sätta motsvarande pronomen
och predikat i pluralis". Och den ståndpunkten intaga våra
nutida läroboksförfattare utan undantag. Trots det att Ruben
G:son Berg i en uppsats (Några anmärkningar om kollektiverna)
i Pedag. Tidskr. 1900 (ss. 444 ff.) med en synnerligen
rikhaltig exempelsamling uppvisat, att såväl i tal- som
skriftspråket ett kollektiv kan taga predikat och övriga
bestämningar i pluralis har detta gått våra senare skolgrammatici förbi,
vilka bestämt fordra, att ett kollektiv, som jämte sig ej har
ett attribut i pluralis, skall styra sina bestämningar i
singularis och ej i pluralis.
Samma år som Bergs uppsats kom till allmänhetens
kännedom, förklarar D. A. Sundén i sin då så gott som
allena-härskande Svensk språklära, att verbet rättar sig som predikat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
