Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
L. FR. LÄFFLER.
så skulle . . . den sista raden i realiteten komma att behålla
den upptakt, som meningen vore att avlägsna, under det att
den näst sista faktiskt komme att sluta med en enstavig
versföt."
Jag svarar härtill, att naturligtvis var det min
mening, när jag föreslog nändnda ändring, att versen då skulle
avläsas så, att sista stavelsen af fördes enklitiskt till det
föregående och icke proklitiskt till det efterföljande, nästa
vers börjande ordet. Detta är ju en metrisk frihet, som är
vedertagen i svensk poesi, något som d:r Å. synes ha
förbisett/
Det må vara nog att därpå anföra följande exempel.
Jag skall först anföra några fall från dikter, som ej
efterbilda norröna mönster.
Hos Carl A. Kullberg läses i dikten Nemesis:
Det var ett luftigt lif på
Olympens tinnar
Med jernhand kopplad fast vid
En Messalina.
Hos V. Rydberg finna vi i dikten Höstkväll följande
verspar:
Trött att jaga han gömt sin näbb i
Vingens af skurar tyngda dun.
Dör lians ve som en sakta ton i
höstens väldiga sorgedikt.
Hos G. Wennerberg finner man i Beppo verspar som
följande:
Mjukast ler han dock mot
Rika resenärer —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
