Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
J. E. HYLÉN.
Att däremot s& väl den enkla som den invecklade tragedien
var för sig tillika kunna och böra vara både patetiska och etiska,
kan utan svårighet medgivas (B. £. Malmström, Aristoteles poetik).
G:s musik var, som om Mozart eller Weber själva hade skrivit
den (Aug. Blanche, Hyrkuskens berättelser).
Såväl han som hans äldste son Jonas skrevo sitt namn
Kjellgren (C. W. Böttiger 1867).
Varje enskild personlighet äger rättigheter, dem hans stam
eller samhälle icke böra förnärma (L. F. Rääf 1871).
Men av några få exempel har man ingen som helst rätt
att draga den slutsatsen, att de språklärde predikat ett, men
att författarne gjort ett annat, helst som bland dessa
författare befinna sig frejdade språkforskare. Företogo man en
ingående undersökning om detta språkbruk, torde man utaf
tvivel komma till det resultat, att grammatikerna för sin
språkregel ha att stödja sig på vedertaget bruk bland
författarne. I sina minnesteckningar över Samuel Ödmann (1867)
och Erik Johan Stagnelius (1871) använder t. ex. Böttiger
singulara subjekt, bundna genom varken—eller, två gånger
med singulart predikat men ingen enda gång med pluralt.
Däremot förekomma i hans teckningar av J. H. Kellgren och
E. J. Stagnelius i full överensstämmelse med Svenska
Akademiens språklära både— och bundna subjekt tre gånger med
predikatet i plur. men icke en gång i sing.
Hava alltså forna dagars grammatici efter all sannolikhet
stått i samklang med sin tids språkbruk, återstår det dock
att se till, huruvida författarne än i dag upprätthålla samma
regel och således i praktiken rättfärdiga de anspråk, som våra
grammatikförfattare övertagit från sina föregångare.
Ej fullt ense tyckas do vara, ifall subjekten skulle vara
av olika numerus. Sundén och Bråte vilja i dylika fall ha
predikatet i samma numerus som det närmast stående
subjektet, under det Beckman vill ha det i singularis, dock ej gärna
omedelbart intill pluralt subjekt. Inför en sådan eventualitet
nödgades väl även han i likhet med Sundén och Bråte låta
verbet gå i pluralis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
