Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKSKOLANS LÄSEBOK.
11)
samma skrift skildras med de styggaste färger: jag utropas
för falsk, för bedräglig, för illistig, för hemsk, för skenhelig
— och ho hinner uppräkna alla de vederstyggliga fel mig
tilläggas". Och den från Afzelius Svenska Folkets
Sago-Häfder II9 s. 176 hämtade sägnen om jättedottern i Bratthall
har, trots Afzelii föga skolmässiga stil, utom de ortografiska
endast undergått mycket få och ringa förändringar.
Jättedottern svarar bl. a. sin elake man: och vill jag hålla mitt
förbund, änskönt du ofta brutit ditt; kunde eljest lätt hafva
hackat dig små som kål".
Det anförda torde vara tillräckligt för att ge en
föreställning om hur Hazelius förfor. . Han genomförde ej med
abstrakt, rätlinjig följdriktighet det mål han enligt förordet
utan synnerligen stora farhågor satt sig före: ’att söka giva
enhet åt det hela’. Man torde dock kunna säga, att han i
stort sett verkligen givit det enhet och därvid kanske snarare
gått något för långt än tvärtom. Sina
språkrensningssynpunk-ter och andra principer som varit ledande vid ändringarna
har han likväl underordnat under kanske ofta omedvetna
hänsyn till olika styckens olika art. Hur starkt han än ändrar,
bibehåller han väsentligen originalets språkton. Hans
finbil-dade smak och naturliga instinkt för stiltrohet — vartill man ej
torde kunna finna många motstycken bland senare tiders
läseboksutgivare — ha åstadkommit, att ändringarna göra sig vida
mindre märkbara under läsningen än man på grund av hans
teoretiska principer skulle kunna vänta, och mindre än de
moderna pedagogiska ändringarna, vilka till allra största delen
utgå från synpunkter, som man ej finner hos honom.
Medvetet eller omedvetet, eftersträvade han i sina pedagogiska
bearbetningar alltid tillika språkskönhet, ’det ädla och sköna
uttrycket’. För den art skolsvenska, som sedermera i allt
större utsträckning utbrett sig i läseböckerna, är han
främmande.
Till hans minst lyckliga grepp höra försöken att
berik-tiga vissa namn: han skriver t. e. Malgasanda för Malexander,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
