Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
BENGT HESSELMAN.
disputation om svenska stavsättet "Cogitationes etc.", Uppsala
1693, omtalar han (s. 33 ff.), att svenskan har tre olika e-ljud:
1) i t. ex. ek, eld, enig, tydligen = vanligt slutet e; detta
förekom även, märkligt nog, i svagt, slutljud: gode, nåde,
både, lustige, rörande, läsande, nöije, löije etc. (Att det dock
ej fanns i allt slutljud visar anmärkningen s. 121 f.:
Secun-dum meliores dialectos, & in iis vulgo receptam
pronuncia-tionem, in plurimis vocibus t finale reticetur: ut in bandet,
landet, ståndet, skåpet, stopet, tinget, ögat, örat etc. &
pronun-ciatur fere ita, bandä, landä, skåpä, stopä\ öga, öra etc.) 2)
"Alterum . . . ferme ut ä purum" t. ex. i Ebba, Edel, Edling,
Engel etc.2. Det förekommer vanligen "in initio" eller "in
medio vocis" men framför n även "in fine, ut igen, amen
& omnium femininorum in consonam desinentium
forma definita"4. 3) "Tertium medium i nter utrumque pri -
1 Alltså med samma ä som i fem., vilket fullkomligt stämmer
med den mod. dial., t. ex. U.-Näs: fara, =■ Sökan. — Uttalandet
strider endast skenbart mot ett annat s. 120, att t stundom, fastän det
skrives enkelt, uttalas nästan dubbelt (fere geminata) "secundum
qvos-dam usitatiores dialectos" i bandet, landet, ståndet, wäsendet m. fi.
Härmed åsyftas ett konstlat lässpråk (möjligen men mindre troligt
sydsvenska dialekter). — En liknande motsägelse träffas hos Sv. Hof.
Han säger att "svenskarna" i hvardagsspråk säga torpe, börja, men
lässpråksuttalet betecknar han oftast torpett, börjatt o. dyl.
2 S. 42 skriver han Abba, Ädel, och s. 34 säger han, att Edling
rättare borde skrivas med ä. Det är naturligtvis det vanliga ä han
avser med detta e n:o 2, endast stavningen har hindrat honom att
fullständigt identifiera det med detta. — I Språk och Stil VI s. 58
ff. har jag gjort sannolikt, att det äldre uppländska e = ä hade
ljudvärdet ft.
8 igen hade ä-ljud i äldre uppsvenska och medelsvenska: jfr De
korta vok. i och y s. 20.
4 Spärr, av mig. — Sammanställningen med amen är intressant.
I gammaldags predikospråk hör man stundom ännu ett uttal ungefär
.-Qmfän 1. dmcefl. Är det kanske ett sådant, som Aurivillius avsett?
Jfr Hofs omskrift i Dialectus Vestr. s. 81: Svethice Amän —
Vestro-gothice Ammenn! Detta kunde ge oss en livligare föreställning om
hur femininartikeln lytt för A:s öron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
