Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
•T. E. HYLÉN.
Svenska öden 459; Tjänstekv. son2 171; Hemsöb.4 129; Fröken Julie
i Saml. Dr. II, 83; Skärkarlsliv4 85; I havsb.8 4; 113; Till
Damaskus i Saml. Dr. III, 269; 312; Dödsdansen i Saml, Dr. IV, 63;
Kristina i Saml. Hist. Dr. H, 242; Hist. min. I, 276; Sv. Fanor2 120;
En blå bok 33; 213. — Lundegård, Titania3 90. — Levertin,
Nya dikter2 60; Wellander2 103; Sista nov.2 185; Essayer 11,262;
Besebrev 165; Sv. Litter. I, 25; 317; II, 80; För och mot 227;
Sv. konst och natur 170. — Schück, Wivallius I, 241. —
Feilitzen, Real. och ideal. II, 62, 90. — Pauli, Ernst Josephson 40. —
Estlander, Runebergs skaldskap 62. — Lindgren, Diktarep. 9. —
Mortensen, Likt och olikt 180; 229. — Strandberg, Nya Världen2, 13; 27.
— Berger, 86 Clark Street samt andra nov. 40; 100; 118. — Melsted,
Nov. i dialog.2 22. — Wahlenberg, Förbrytare 8; 158. — Mark Stern,
Slätten.2 69. — Nilsson, Sven Gren 121; 149.
Återstår sammanställningen adj ektivattribut + relativsats.
Ringa händelser men som dock måla tidens lynne (G. J.
Adlerbeth, Hist. ant. II, 175). — ett för mig högst smickrande sätt, och
som förbinder mig till en evig erkänsla (N. v. Rosenstein enl.
Ljunggren, Sv. Ak. Hist. I, 390). — de förnämsta minnesreglor, och som
aldrig avlat någon hjältedikt (Leopold, Samlaren 1900, 88). — rent
nya idéer, och vilka jag vet, att ni skall älska (Thorild enl.
Ljunggren, Sv. V. Hävd. II, 174). — Dess författare förer en ren svensk
penna, och utur vilken tillika flyta så sanna som kraftfulla
reflexioner (Gjörwell enl. Ahnfelt, Rääf 248). — en ren, milt rörande känsla,
och vari man endast skulle kunna erinra ~ brist på en finare odling
(V. F. Palmblad, Sv. Ak. Handl. 1873, 405). — Det förekommer mig
som ett reguliärt ansikte, men som ingenting säger (Tegnér,
Jubel-festuppl. V, 249). — Det är ett högst intressant arbete, men som ej
kan göras ~ fullständigt (J. A. v. Hartmansdorff enl. Ahnfelt, Rääf
261). — i en olycklig belägenhet, och som måste bedröva var och
en (Rääf, Ahnfelt 61). — Det finnes ock ett tyst (pris), men som
kan vara lika innerligt (Fr. Bremer, Nord. Tidskr. 1911, 87). — en
annan sjuk notabel man men som dock fick leva (Emilie Flygare
Carlén, Minnen II, 190). — ett ännu sorgligare uttryck men som
icke föreföll magistern lika vackert som det förra (Blanche, Sv. Nat.
Litter. 13, 154). — Vi bekänna dessa talares många fel, och som äro
så lätta att upptäcka (Wieselgren, Sv. Sk. Litt. I3, 216). — en
kommande tid, men som i själva verket ~ redan var passerad (C. W.
Böttiger, Sv. Ak. Handl. 1864, 177). — Mälarens ~ icke stora men
intima skönhet /v/, och som man därför helst vill njuta med näsan
bland blommorna i gräset (Nyblom, Samlaren 1895, 5). — Slutligen
gives blott ett enda sätt, och som är en ytterlighet (Ahnfelt,
Almquist 60). — Även hos henne fanns det många upproriska tankar,
men som modern inte visste av (G. af Geijerstam, Erik Grane3 237).
— något prononcerade drag, men som visa ras (G. Nordensvan,
Sil-keskaninen 76). — en oförarglig människa, men som just inte är
född att uträtta några stora ting (Heidenstam, Sankt Göran2 13). —
Ett vanmäktigt hot, men som stör våra vackraste dagar (Hallström,
Reseboken2 119). — en liten värld, men vilkens längtan dock varit
vingstark (Levertin, Livets fiender 91). — en personlig Gud, men
som antog skiftande drag (Warburg, Lidner 171). — underbara
utsmyckningar men som dock även för de nya tiderna voro uppfatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
