Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
BENGT HESSELMAN.
undersökningar över parallella företeelser i både svenska och
andra språk.
Det ar klart att denna allmänna missuppfattning av vad
saken gäller och frågorna kräva, icke kan vara till fördel för
de egna förslag till lösningar, som L. dristigt framställer
på flera punkter, där jag enligt hans mening icke skulle ha
"gått till botten" med frågorna. De äro till stor del
spekulationer, som blott i ringa mån grunda sig på egna
undersökningar av autentiskt, användbart material, ja stundom icke
ens tillgodogjort sig tillräckligt det material, som redan
införts i diskussionen1. Stundom bestå de blott i en
upprepning av argument eller synpunkter, som av andra (Hultman
eller mig eller andra) redan förut blivit framförda — alldeles
som vi i det föregående sågo vara fallet med hans
undersökning av nasalfrågan. Ej sällan finner han svårigheter vid
problemen, som redan blivit uppmärksammade och —
undanröjda, i utredningar dem han förbisett. Jag skall blott göra
några korta anmärkningar för att motivera det sagda.
L:s allmänna kritiska resonemang angående kvantitet
och vokalövergång i "Accent- och ljudlära" 1 och 2 a (s. 133—
146) bli överflödiga, i den mån de skola vara riktade mot
mig, eftersom jag i "Vok. i och y" icke uttalat min mening
angående sambandet mellan kvantitet och kvalitet (och enligt
arbetets plan icke behövde göra det). — Jag tror icke, att
L:s slutsatser angående kvantitetsförhållandena i Bureus’ språk
äro riktiga. L. har icke tillräckligt känt talspråkens
möjligheter. Bureus egna korta uppgifter äro mångtydiga.
Korthetstecknet över å i tåla bevisar icke (se s. 135), att Bureus’
språk normalt haft kort vok. -f kort kons. i tvåstaviga ord. Ännu
mindre kan sådan kvantitet bevisas för de ’enstaviga’ av
exemplet (hä†te)skrëdhet (s. 141). Det är ju en tvåstavig
form!2 — L. invänder mot mig s. 144, att vi också ha att
räkna med den möjligheten: förändrad vokal men bevarad
kortstavelse, alltså ett fall som vet vitd. Denna möjlighet är
1 Att materialundersökningar behövdes, har L. på flera ställen
själv medgivit, men han har icke rätt insett konsekvenserna av detta
erkännande.
2 Dessutom, som L. själv anmärker, en senare
sammansättningsled. Jfr på många ställen i Stafv.-förl.
3 Då L. säger, s. 144 överst, att "Enligt den vanliga
uppfattningen har ju den kvalitativa förändring som i flera fall utmärker
vokalen i en ’förlängd’ rotstafvelse gent emot den äldre korta, inträdt
i och med förlängningen (så även Hesselman...)", synes mig denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
